En bild på ett hotell sett från vattnet i Sharm el Sheikh

Massmedier i Marocko

Marocko

Massmedier i Marocko


Den marockanska pressen är friare än i många av Mellanösterns länder, men journalister grips fortfarande för sina åsikters skull. Marockanska massmedier produceras både på arabiska och franska, och numera även i liten skala för en berbisk publik. Internet spelade under 2011 en viktig roll för att mobilisera protester.
 
Marocko brukar framhållas som ett av de arabiska länder där yttrandefriheten är störst, men den grundlagsfästa pressfriheten är i praktiken begränsad. Journalister som inte fogar sig utsätts för trakasserier och myndigheterna kan beslagta tidningar med misshagliga artiklar. Även om många nya tidningar har startats och åsiktsklimatet har blivit betydligt öppnare efter kung Mohammeds tillträde 1999, har flera tidningar förbjudits, redaktörer fängslats och utländska journalister utvisats.
 
De största dagstidningarna är bägge privatägda och politiskt oberoende, al-Massae (140 000 exemplar dagligen) och al-Sabah (100 000 exemplar). De låga upplagesiffrorna i marockansk press kan bland annat hänföras till landets höga analfabetism, distributionssvårigheterna på landsbygden och mångspråkigheten (se Utbildning). Många dagstidningar är knutna till något politiskt parti. Socialdemokratiska USFP stöds exempelvis av al-Ittihad al-ishtiraki och Libération, medan det konservativa partiet Istiqlal utger al-Alam och l’Opinion, och al-Tajdid stöttar islamistpartiet PJD. Andra tidningar talar för regimen, exempelvis Le Matin du Sahara. Den officiella statliga nyhetsbyrån heter Maghreb Arab Press (MAP) och publiceras på flera språk.
 
De mest inflytelserika medierna är TV- och radiokanalerna, av vilka de flesta kontrolleras av regeringen. De statliga medierna tvingas dock i allt högre grad ta hänsyn till konkurrens från populära utländska satellitkanaler på franska och arabiska. De rapporterar ofta om sådant som den marockanska regeringen helst hade förtigit, som politiska protester, Västsaharafrågan och korruptionsskandaler.
 
Statliga SNRT driver tio regionala radiokanaler på arabiska, franska, engelska, spanska och de tre berberspråken. Den statliga televisionen sänder på arabiska, franska och spanska och är delvis reklamfinansierad. Sedan 1994 sänds även program på tamazight (berbiska) och 2004 startades den lokala TV-kanalen Laâyoune TV, som sänder i Västsahara. Staten har tagit över som majoritetsägare i privatägda Télévision 2M International i Casablanca som hade hamnat i ekonomisk kris. Flera privata radiostationer har startats, bland annat den fransk-marockanska Radio Méditerranée International (MEDI-1) som sänder på arabiska och franska från Tanger.
 
Internetanvändandet har ökat snabbt sedan slutet av 00-talet, men förblir i huvudsak begränsat till städerna. 2009 hade ungefär en tredjedel av befolkningen använt internet. Privata uppkopplingar är ovanliga, men billiga nätkaféer är vanliga. Regeringen har periodvis blockerat enskilda hemsidor, särskilt sådana som propagerat för ett självständigt Västsahara och olika blogg- och anonymiseringsverktyg.
 
Det finns en livlig marockansk bloggosfär, som frispråkigt kommenterar politiska och sociala frågor. Även om nätaktivismen domineras av den unga urbana eliten och marockaner i utlandet, har dessa debatter påverkat marockansk politik vid flera tillfällen och bidragit till en uppluckring av censuren. 2007 uppmärksammades exempelvis korruptionen inom polisen och rättsväsendet, sedan en anonym bloggare i den lilla staden Targuist lagt ut YouTube-filmer som visade hur poliser tog emot mutor vid en vägkontroll. 2008 dömdes en marockansk man till tre års fängelse att (skämtsamt) ha skapat en falsk profilsida för kung Mohammeds bror på Facebook. En solidaritetskampanj bland marockanska nätaktivister ledde till protester både i marockansk och internationell press, och den dömde mannen benådades snart av kungen. Under våren 2011 spelade marockanska bloggare och nätaktivister en viktig roll i sammankallandet av demonstrationer mot regimen och för grundandet av den så kallade 20 februari-rörelsen (se Aktuell politik).
 
Pressfriheten har utvidgats efter kung Mohammeds trontillträde 1999, men förblir begränsad. Att skriva om korruption bland de styrande, militära frågor eller mänskliga rättigheter är förenat med risker, och att ifrågasätta kungen, islam eller Marockos anspråk på Västsahara är olagligt. På senare år har det blivit ganska ovanligt att journalister döms till fängelse, men i gengäld avkrävs kritiska skribenter och tidningar allt oftare enorma skadestånd, utdömda vid förtalsrättegångar genom det politiskt kontrollerade rättsväsendet. Även andra sorters trakasserier förekommer, exempelvis annonsbojkotter för att strypa kritiska tidningar ekonomiskt. Efter flera år av töväder tycktes ingripandena mot den oberoende pressen återigen öka under senare halvan av 00-talet.
 
Redaktören för det frispråkiga franskspråkiga nyhetsmagasinet Le Journal Hebdomadaire, Aboubakr Jamai, dömdes exempelvis i början av 2007 till ett så högt skadestånd efter att ha kritiserat en regeringsvänlig rapport om Västsaharafrågan, att han beslöt avgå för att inte äventyra tidningens ekonomi. Tidskriften stängdes trots det i januari 2010. I oktober 2009 dömdes tidningen Akhbar al-youms utgivare Taoufiq Bouachrine och skämttecknaren Khalid Gueddar till tre års villkorligt fängelsestraff och ett skadestånd på över två miljoner kronor, för att i en teckning ha visat ”bristande respekt för en medlem av kungafamiljen”. Tidningen förbjöds. Rachid Nini, chefredaktör för Marockos största tidning al-Massae, dömdes i juni 2011 till ett års fängelse för att ha ”förolämpat” statsfunktionärer.
 
Källa: Landguiden

Utforska liknande

Blogginlägg