En bild på ett hotell sett från vattnet i Sharm el Sheikh

Att handla i Orienten är att uppleva Orienten!

Indien

Att handla i Orienten är att uppleva Orienten!

För att kunna uppleva shopping i Orienten på ett positivt sätt kan man följa följande tips:

  • Planera din shopping och reservera tid för detta utan att du behöver stressa för att hinna med något annat.
  • Var öppen och tacka ja om någon bjuder på dricka eller te i butiken eftersom detta öppnar en kanal för diskussioner och du kan få en givande pratstund eller kanske en ny vän i landet du besöker.
  • Ofta är det så att de flesta butiker har nästan samma produkter så det kan vara bra om du frågar i olika butiker vad det kostar och sedan väljer en butik där du trivs med personalen eller där du får en bra känsla.
  • Var säker på att ingen kommer att tvinga dig att köpa något du inte vill.

Om du vill gå i fred utan att behöva prata med någon så kan det vara bra om du undviker ögonkontakt, mörka solglasögon funkar bra i detta fall. När du inte önskar kontakt skall du inte svara alls på tilltal, även om någon pratar med dig, utan att helt ignorera är det mest effektiva. Detta signalerar också till andra säljare i närheten att du inte är en kund på utkik efter något att köpa och de kommer då lägga energi på andra istället.

 

Att handla i Orienten är att uppleva Orienten!

Att handla i Orienten är att uppleva Orienten!

Armenien

Missa inte vårt mässerbjudande!

Kanonerbjudande för dig som besöker oss på Seniormässan i Stockholm den 20-22 oktober 2015!

Malariafri safariresa till Sydafrika 31/3 – 8/4 – 2016

Orientenresor kan genom Afrikanoresor nu erbjuda Er 7 nätter på 5***** Safari Lodge i Sydafrika

för endast 2 500:- SEK per person.

Allt detta ingår:

  • 7 nätter på 5***** Safarilodge (Sebatana Private Reseve) i del i dubbelrum.
  • Frukost alla dagar. 
  • Te och kaffe alla dagar.
  • Välkomstdrink med info om reservatet och viltet.
  • Transfer från och till flygplatsen i Johannesburg*.
  • Fri internet.

*Transfern är anpassad till nedanstående flyg:

Flyginformation med Qatar Airways via Doha:

 
Avresa från ARLANDA 31 mars 2016 kl. 16:10
Ankomst Johannesburg 1 april 2016 kl. 08:45
Hemresa från Johannesburg 8 april 2016 kl. 14:30
Ankomst Arlanda 9 april 2016 kl. 06:55

Tillval:

  • Boka resan som paket med helpension och flyg t/r för ENDAST 11 900:- SEK per person.
  • Det finns ett stort utbud av safariturer, utflykter och aktiviteter som kan bokas och betalas på plats.
Till anmälan. Ange koden SENIOR.
 
VÄLKOMNA!

Sebatana Private Reserve

Sebatana Private Reserve

Sebatana Private Reserve

Sebatana Private Reserve

Sebatana Private Reserve

Sebatana Private Reserve

Armenien

Orient Travel på Seniormässan i Stockholm

Orientenresor deltar i år på Seniormässan i Stockholm den 20-22 oktober 2015.

Ni är välkomna att besöka oss i vår monter nr. C07:58

För mer information tveka inte att kontakta oss på 0470 170 70.

 

Orientenresor på Seniormässan i Stockholm

Orient Travel på Seniormässan i Stockholm

Indien

Elektroniskt visum för resor till Indien

 F.o.m 15 augusti 2015 kan svenska resenärer/medborgare använda sig av tjänsten ”eTourist Visa”. 

eTourist Visa gäller för svenska resenärer/medborgare som besöker Indien för en eller flera av följande anledningar:

  • Rekreation
  • Sightseeing
  • Besök till släktingar/vänner
  • Kortvarig medicinsk behandling
  • Tillfälligt verksamhetsbesök

Visumet gäller i 30 dagar från ankomstdatum vid inresa till följande flygplatser:

  1. Ahmedabad
  2. Amritsar
  3. Bangalore
  4. Chennai
  5. Cochin
  6. Delhi
  7. Gaia
  8. Goa
  9. Hyderabad
  10. Jaipur
  11. Kolkata
  12. Lucknow
  13. Mumbai
  14. Tirchy
  15. Trivandrum
  16. Varanasi

Notera vänligen följande:

  • Man kan endast ansöka om eTourist visa 2 gånger per kalenderår.
  • eTourist Visa betalas direkt online med kredit- eller betalkort och kostnaden ligger för närvarande på 60 USD per person. Om avgiften inte betalas behandlas ej heller ansökan. Inbetald avgift återbetalas ej.
  • Inom ca 72 timmar får man en bekräftelse via e-post (ETA).
  • Gör alltid en kopia av din ETA och ta med dig på resan då du kan bli ombedd att visa upp denna vid ankomst.
  • Vid ankomst till Indien får man även lämna fingeravtryck och ansiktsscan.
  • Passet måste vara giltigt i minst sex månader från ankomstdatum till Indien och skall ha minst 2 lediga sidor.
  • Ansökan om visum kan göras tidigast 34 dagar innan och senast 4 dagar innan avresa och man anger i ansökan en 30-dagarsperiod under vilken man ankommer till Indien. 

Förbered följande filer på din dator innan du sätter igång med din ansökan online:

  • Ett nytaget foto i JPEG, storlek 10 KB – 1 MB. Bilden skall vara av typen passfoto med hela ansiktet synligt och taget rakt framifrån med vit bakgrund.
  • Kopia på passet av hela uppslaget innehållande samtliga personuppgifter och bild. Scanna och spara som PDF i storleken 10-300 KB. Har man ingen scanner kan man fotgrafera uppslaget och spara på datorn, lägg sedan in bilden i ett worddokument och spara som PDF.

Det är mycket viktigt att instruktionerna följs noga då ansökan annars riskerar att underkännas.

Uppgifterna i visumansökan måste stämma exakt med det pass som bifogas ansökan och som du kommer att använda under resan. Alla namn ska stå precis som i passet. Bara korrekt ifyllda ansökningar accepteras.

Om du har tidigare visum till Indien så skall visumnummer uppges i ansökan.

Mer information samt ansökan om eTourist Visa, finns här.

Visum till Indien

Visum till Indien

 

Indien

Äldre historia i Indien

Det område som idag utgör Indien har varit hemort för en rad olika folk och kulturer. Namnet ”Indien” kommer från floden Indus, som till största delen rinner genom dagens Pakistan. Vid Indus utvecklades en av historiens tidigaste högkulturer, Induskulturen; i de ökenartade områdena nära Pakistan har man funnit rester av en flera tusen år gammal, avancerad stadskultur med välordnade byggnader i bränt tegel. Man tror att dravider kan ha bott där. Indusfolket använde en hieroglyfliknande skrift, som man hittills haft svårt att tyda.
 
Att Induskulturen gick under hängde troligen ihop med invasionen av indoeuropéer (arier) som började på 2000-talet f Kr och pågick under lång tid. Med hjälp av hästdragna stridsvagnar spred sig indoeuropéerna över Indien från nordväst. Från omkring 800-talet f Kr dominerade de norra och centrala Indien, och de hade även inflytande i söder.
 
Buddismen uppstår
Indoeuropéernas religion, vedareligionen – så kallad efter dess heliga skrifter, Vedaböckerna – kom att dominera det religiösa livet fram till runt 600-talet f Kr, då en mängd reformivrande och upproriska sekter och rörelser uppstod. Till dessa hörde buddismen, som fick sin storhetstid under Maurya-härskaren Ashoka (200-talet f Kr). Under dennes regeringstid spreds buddismen till Sri Lanka och Sydöstasien. I Indien kom dock buddismen därefter nästan att försvinna. Kejsar Ashokas rike omfattade så gott som hela Indien, utom den sydligaste delen, och inte förrän i modern tid har så stora delar av den indiska subkontinenten styrts centralt som då. Under det nordindiska Guptariket (300–500 e Kr) upplevde den hinduiska kulturen en litterär och konstnärlig guldålder.
 
På 700-talet dök muslimska härskare upp i nordväst men först framåt 1000-talet utsattes det egentliga Indien för invasionsförsök. 1175 grundades ett muslimskt välde, Delhisultanatet, följt av bland annat Lodhidynastin och Mogulväldet. Muslimerna förde med sig nya impulser inom konst, litteratur och arkitektur. De behandlade sina hinduiska undersåtar olika: en del var toleranta, andra skövlade tempel och såg till att de ”otrogna” fick betala straffskatt. De lyckades heller aldrig lägga under sig den sydligaste delen av Indien.
 
Sedan Vasco da Gama 1498 funnit sjövägen till Indien började portugiserna upprätta handelsstationer på den indiska västkusten. Andra följde efter och på 1600-talet uppstod hård konkurrens mellan de franska och brittiska Ostindiska kompanierna, som fick starkt – vid behov även militärt – stöd från sina regeringar. Vid 1700-talets mitt lyckades britterna, tack vare överlägsen militär styrka och affärsteknik, köra iväg de flesta fransmän och därmed säkra sitt välde i Indien.
 
Frihetskamp och självständighet
Efter Mogulväldets sönderfall hade det brittiska Ostindiska kompaniet inlett en hänsynslös exploatering av den indiska befolkningen men i slutet av 1700-talet lät den brittiska staten inskränka kompaniets vidsträckta befogenheter. Efter det blodiga sepoyupproret, vilket började som en resning bland infödda soldater i engelsk tjänst, övertog den brittiska regeringen 1858 styret. Genom påtryckningar slöt man avtal med de lokala furstar (maharadjor), som ännu behärskade runt en tredjedel av Indien. Snart hade britterna i praktiken lagt under sig hela Indien, från 1877 kallat kejsardöme, och ekonomiskt och kulturellt knöts Indien närmare Storbritannien. Med stöd av de stora jordägarna som skatteindrivare lade britterna grunden till den ojämna jordfördelning som ännu råder på den indiska landsbygden.
 
År 1885 bildades Indian National Congress (senare Kongresspartiet), som kom att leda frihetskampen mot engelsmännen. Den främsta indiska nationalisten var Mohandas Karamchand Gandhi, en västerländskt bildad advokat med en livshållning grundad i hinduisk tradition. Han kunde tala med engelsmännen på deras vis och samtidigt mobilisera de fattiga massorna på landsbygden. Gandhi blev allmänt känd som ”mahatma” (stor ande). Muslimerna, som fruktade hinduisk dominans i en framtida självständig stat, bildade 1906 All India Muslim League.
 
Efter andra världskriget låg vägen öppen för indisk självständighet men eftersom Muslim League vägrade ingå i en hinduiskt dominerad stat utropades i augusti 1947 två självständiga stater: den övervägande hinduiska, men sekulära, Indiska unionen och det muslimska Pakistan.
 
Källa: Landguiden

Indien

Indiens moderna historia

Uppdelningen av Brittiska Indien i de två självständiga staterna Indiska unionen och Pakistan 1947 har präglat Indiens moderna historia. De båda grannländerna har gått i krig mot varandra tre gånger. Särskilt känslig har situationen varit i det omtvistade Kashmir. Indien har sedan självständigheten nästan uteslutande styrts av Kongresspartiet, som dominerats av familjen Nehru/Gandhi. Först i slutet av 1990-talet fick Kongresspartiet verklig konkurrens i form av det hindunationalistiska Indiska folkpartiet (BJP), som regerade 1998–2004 och återkom till makten 2014.
 
Brittiska Indien delades i augusti 1947 i två självständiga stater: den övervägande hinduiska, men sekulära (världsliga) Indiska unionen och det muslimska Pakistan. På självständigheten följde stor oro då mellan 7 miljoner och 15 miljoner människor flyttade/flydde mellan Indien och Pakistan. Motsättningar mellan hinduer, sikher och muslimer ledde till blodbad i båda länderna, som inte heller kunde enas om området Kashmir (se vidare Kashmirkonflikten).
 
Trots allt valde cirka 55 miljoner muslimer att stanna i Indien (idag är de omkring 188 miljoner). I protest mot delningen mördades Mahatma Gandhi (se Äldre historia) i januari 1948 av en fanatisk hinduisk nationalist.
 
Kongresspartiet, som hade lett frihetskampen, fick en dominerande ställning i det självständiga Indien. Partiet har ofta haft en radikal framtoning men rymmer vitt skilda intressen. Dess ledare Jawaharlal Nehru, premiärminister från 1947 fram till sin död 1964, satte i hög grad sin prägel på politiken. Han förespråkade en ”indisk socialism”: en blandekonomi styrd genom femårsplaner och en hårt reglerad privat industri.
 
Indira Gandhi mördas
Under Nehrus tid liknades Kongresspartiet ibland vid ett banyanträd (se Geografi) – ett träd under vilket många kan söka skydd men inget kan växa. Det fanns ingen självklar ”kronprins” till Nehru och som en kompromiss utsågs 1966 hans dotter Indira Gandhi till partiledare och premiärminister. Hon visade sig snart vara en kompromisslös härskare och under henne försvagades och splittrades partiet. Lojaliteten mot henne och hennes familj fick allt större betydelse på bekostnad av duglighet och politisk övertygelse.
 
Missnöjet växte, liksom oppositionen. Då en domstol 1975 fällde premiärministern för brott mot vallagarna införde hon undantagstillstånd. Oppositionsledare och regimkritiker fängslades, presscensur infördes. Indira Gandhis son Sanjay gavs vida maktbefogenheter. Bland annat genomfördes en brysk familjeplaneringskampanj, där även tvångssteriliseringar förekom.
 
När nyval hölls 1977 visade den indiska demokratin sin styrka. Oppositionen vann och Morarji Desai, ledare för Janatapartiet (Folkpartiet), kom till makten i spetsen för en koalition där partierna mest förenades av sin motvilja mot Indira Gandhi. 1979 splittrades den, nyval hölls 1980 och Kongresspartiet återtog makten.
 
Ett växande problem var den sikhiska separatiströrelsen i delstaten Punjab. I juni 1984 lät Indira Gandhi armén invadera sikhernas viktigaste helgedom, Gyllene templet i Amritsar, för att gripa terrorister. Det blev en blodig operation som väckte allmän avsky. Några månader senare mördades Indira av sina sikhiska livvakter.
 
Sonen Rajiv tar över
Hon efterträddes av sonen Rajiv (Sanjay hade dött i en flygolycka), som saknade politisk erfarenhet. Det land han övertog plågades av religiösa motsättningar. Misstron mot hans parti var djup, maktkampen mellan den federala regeringen och delstatsregeringarna var hård och politikerföraktet utbrett på grund av en rad skandaler. Eftersom Rajiv Gandhi inte personligen varit inblandad i dessa såg många positivt på honom men nya skandaler försvagade snart hans ställning. Mest känd blev Boforsaffären. I samband med att den svenska vapentillverkaren Bofors fick ett stort kontrakt på artilleripjäser hade mutor betalats ut (många anser att Rajiv kände till detta eller rentav själv tog emot mutor).
 
I valet 1989 förlorade Kongresspartiet makten men nyval fick hållas redan i maj 1991, då den koalitionsregering som bildats sprack efter drygt ett år. När Rajiv Gandhi under ett valmöte i den sydöstliga delstaten Tamil Nadu mördades av medlemmar ur den tamilska separatiströrelsen LTTE (”tamilska tigrarna”) i Sri Lanka fick Kongresspartiet många sympatiröster. Någon självklar efterträdare till Rajiv fanns inte; hans italienskfödda änka Sonia ombads ställa upp men tackade nej till alla politiska poster. Till sist utsågs P V Narasimha Rao, som länge varit lojal mot Gandhifamiljen och samtidigt hade partiets förtroende, till partiledare och premiärminister.
 
Ekonomiska reformer, separatistiska strävanden och religiösa motsättningar kom att dominera Raos tid vid makten. Rao själv anklagades för svaghet, obeslutsamhet och även korruption.
 
I parlamentsvalet våren 1996 fick det hindunationalistiska BJP flest mandat och BJP:s Atal Behari Vajpayee fick i uppdrag att bilda regering. Inget annat parti ville samarbeta med BJP men den koalitionsregering som bildades istället tvingades snart ge upp och våren 1998 hölls nyval. Åter blev BJP största parti.
 
Hindunationalismen växer i styrka
Under slutet av 1980-talet hade en mer extrem hinduism växt fram, främst bland landsbygdens fattiga massor och i storstädernas slumområden men också inom en växande och frustrerad medelklass. Gemensam var känslan av att militanta muslimer bredde ut sig på deras bekostnad. BJP utnyttjade dessa stämningar (muslimerna har av tradition främst röstat på Kongresspartiet) och underblåste dem snarast. Symbol för motsättningarna blev den gamla Babrimoskén i staden Ayodhya i delstaten Uttar Pradesh, mitt i det hinduiska kärnlandet.
 
Moskén hade byggts av muslimska invasionsstyrkor för över 450 år sedan ovanpå vad som sägs ha varit ett hinduiskt tempel till guden Ramas ära. BJP hade drivit frågan om att riva moskén för att istället uppföra ett hinduiskt tempel på platsen och i december 1992 gick uppretade hinduer lös på moskén och rev ned den.
 
Händelsen ledde till svåra kravaller över stora delar av Indien med långt över tusen döda som följd, framför allt muslimer. I januari 1993 blossade oroligheterna upp på nytt, nu främst i Mumbai – Indiens ekonomiska hjärta. Hinduiska massor gav sig på muslimer, högg ihjäl dem och satte eld på deras hus. De fick ”hjälp” av stadens undre värld och troligen också hinduiska partibossar som försökte tvinga fram ett nyval som BJP skulle kunna vinna. Många var rädda för att en BJP-seger skulle innebära slutet för det mångkulturella, sekulära Indien.
 
Den hinduiska nationalismen var delvis en reaktion mot det separatistiska upproret i det muslimskt dominerade Kashmir (se Kashmirkonflikten). Men även globaliseringen fick många indier att vända sig inåt, mot den egna kulturen, när plötsligt utländska produkter och främmande idéer trängde in.
 
BJP vinner regeringsmakten
Inför valet våren 1998 hade BJP i förväg skaffat sig stöd från olika partier och oberoende parlamentsledamöter. BJP gick framåt och blev med 181 mandat största enskilda parti. Atal Behari Vajpayee kunde denna gång bilda en minoritetsregering men för att få fortsatt stöd från ett 20-tal partier av de mest skilda ideologier tvingades BJP tona ned sin hindunationalistiska retorik.
 
Ändå besannades snart farhågorna om att en BJP-ledd regering skulle förvärra konflikten med Pakistan. I maj 1998 genomförde Indien ett antal kärnvapenprov i öknen i Rajastan och kort därpå avslöjade Pakistan sin länge misstänkta kärnvapenkapacitet med ett antal egna provsprängningar. Omvärlden protesterade mot denna militära upptrappning och båda länderna utsattes för ekonomiska sanktioner från väst.
 
Våren 1999 skärptes också konflikten i Kashmir sedan muslimska gerillasoldater gått över gränsen från Pakistan. I ett par månader utkämpades hårda strider innan indiska styrkor fick övertaget och en våg av patriotism gynnade BJP i det nyval som hölls under hösten. Åter bildade premiärminister Vajpayee en koalitionsregering, Nationella demokratiska alliansen (NDA), denna gång med 23 andra partier som tillsammans hade en betryggande majoritet.
 
Striderna i Kashmir hade återgett Indien de internationella sympatier som gått förlorade vid provsprängningarna av kärnvapen men snart började problemen hopa sig. Hård kritik mot den BJP-ledda delstatsregeringens sätt att hantera en förödande jordbävning i delstaten Gujarat, liksom en mutskandal inom den federala regeringen, ledde till minskat förtroende för BJP som gick tillbaka i flera delstatsval 2001 och 2002.
 
Religiöst våld
Ayodhyakonflikten tog också ny fart. I februari 2002 antände en muslimsk mobb i Gujarat en järnvägsvagn med hinduiska pilgrimer och aktivister på väg hem från Ayodhya, där de förberett ett tempelbygge, och 58 människor brändes inne. Överfallet utlöste våldsamma angrepp på muslimer i Gujarat och mer än 800 människor dödades. På hösten blossade oroligheterna åter upp sedan militanta muslimer angripit ett hinduiskt tempel och i december vann BJP, efter valnederlag i elva delstater, stort i delstatsvalet i Gujarat. Många fruktade att segern skulle leda till en mer hårdför hindunationalistisk politik.
 
På våren 2003 inledde dock Vajpayee en fredstrevare gentemot ärkefienden, det muslimska Pakistan. Den åldrige premiärministern ville bli ihågkommen som den som slöt fred med grannlandet efter mer än 50 år av konflikt. Den utsträckta handen togs emot av Pakistans president Pervez Musharraf och i januari 2004 ingick Indien och Pakistan en överenskommelse om fredssamtal, där även den känsliga frågan om Kashmir skulle tas upp.
 
Fredsförsöken togs väl emot och då även ekonomin gått strålande beslöt Vajpayee att utlysa nyval i förtid våren 2004. Opinionsundersökningarna gav BJP ett klart försprång framför Kongresspartiet, nu lett av Rajiv Gandhis änka Sonia Gandhi. Tack vare väljare på landsbygden, som inte fått del av den indiska ekonomins starka tillväxt, vann dock Kongresspartiet valet. Den italienskfödda Sonia Gandhi valde åter att avstå från premiärministerposten för att inte på grund av sitt utländska ursprung bli en splittrande kraft, men hon väntades agera bakom kulisserna.
 
Kongresspartiet bildar regering
Till ny premiärminister utsågs istället Manmohan Singh. Han hade vid 1990-talets början som finansminister inlett en öppning och modernisering av den indiska ekonomin. Singh ansågs vara en omutbar politiker, vilket gjorde regeringens löfte om krafttag mot korruption mer trovärdigt. Singhs största utmaning blev dock att hålla samman den nya regeringskoalitionen, som bestod av närmare 20 olika partier och dessutom var beroende av stöd från Vänsterfronten (se Politiskt system). Regeringen lyckades visserligen hålla samman, men den plågades hösten 2006 av en rad korruptionsskandaler.
 
Sommaren 2008 förlorade regeringskoalitionen sitt stöd från de fyra partierna i Vänsterfronten, sedan regeringen ingått ett omstritt avtal om närmare kärnkraftssamarbete med USA. Singh hade dock istället försäkrat sig om stöd från det nordindiska regionala partiet Samajwadi och ett par småpartier. Efter Vänsterfrontens avhopp begärde regeringen en förtroendeomröstning i parlamentet som den vann och därmed gick stärkt ur striden.
 
I valet till parlamentets underhus våren 2009 vann det regerande Kongresspartiet, i spetsen för sin koalition Förenade framstegsalliansen (UPA), en klar seger. UPA gick framåt både i de större städerna och på landsbygden. Bakom segern låg i hög grad Indiens goda ekonomiska utveckling. Oenighet inom oppositionskoalitionen NDA bidrog till ett dåligt valresultat för dess ledande parti BJP.
 
Också de regionala och kastbaserade partierna gjorde ett dåligt val och kommunisterna gick kraftigt tillbaka i sina starkaste fästen, Kerala och Västbengalen. De indiska väljarna hade generellt sett rört sig mot mitten på den politiska skalan.
 
Indien plågas av terrordåd
Manmohan Singh från Kongresspartiet blev den första indiska premiärministern sedan Jawarharlal Nehru 1961 som återvaldes efter att ha suttit en hel mandatperiod. Prioriterade områden för den nya regeringen var att väcka nytt liv i ekonomin som stod inför en begynnande kris, skapa nya arbetstillfällen och se till att ett ökat välstånd fördelades rättvist bland befolkningen. Dessa frågor hade varit givna valfrågor liksom de allvarliga säkerhetsproblemen i landet. En rad terrordåd hade under 2000-talet kommit att utgöra ett allvarligt problem, då de undergrävde den indiska regeringens ställning genom att visa att den inte kunde skydda sina medborgare. Attentaten hade också påverkat Indiens relationer med grannländerna.
 
Premiärminister Singh hade vid sitt tillträde förklarat att Indien skulle fortsätta fredssamtalen med Pakistan (se Kashmirkonflikten samt Utrikespolitik och försvar). Fredsprocessen motarbetades dock av militanta islamistiska grupper, som Lashkar-e-Taiba, med ursprung i konflikten i Kashmir. Dessa grupper hade sedan början av 2000-talet genomfört bombattentat riktade mot civila i Indien: i Mumbai och i Delhi 2005, i Varanasi och åter i Mumbai, men också i Kashmir 2006 – alla med många civila döda och skadade som följd. Singh menade att terrorister inspirerades och stöddes av krafter inne i Pakistan och han krävde att grannlandet skulle stoppa de militanta grupperna. Han varnade också för nya attentat – och de kom.
 
Under tre dagar i november 2008 gick tio terrorister till välplanerat angrepp mot sju olika mål, däribland två lyxhotell, en stor tågstation och ett sjukhus, i Indiens ekonomiska huvudstad Mumbai. 174 människor dödades och närmare 300 skadades. En grupp med anknytning till Lashkar-e-Taiba tog på sig skulden. Den ende överlevande terroristen dömdes i maj 2010 till döden och avrättades i november 2012.
 
I februari 2010 genomfördes ett sprängattentat inne i en restaurang i Pune, nära Mumbai. 16 människor dödades och ett 60-tal skadades. En Pakistanbaserad utbrytargrupp ur Lashkar-e-Taiba tog på sig dådet.
 
Tusentals döda i naxalitupproret
Sedan dess har en rad attentat utförts, många av den inhemska islamistiska Indiska mujahedin, en terroristgrupp inspirerad av Lashkar-e-Taiba. Bland annat utsattes åter Mumbai i juli 2011 för ett terrordåd som krävde 26 människors liv och skadade fler än 130 i tre samordnade sprängdåd på tre folkfyllda platser i staden. I februari 2013 dödades 17 människor när två samordnade sprängladdningar detonerades på en busshållsplats i staden Hyderabad.
 
I Muzaffarnagar i delstaten Uttar Pradesh, drygt tio mil nordöst om Delhi, dödades i september 2013 ett 50-tal människor i de värsta religionskravallerna på flera år mellan hinduer och muslimer och de politiska partierna i delstaten anklagade varandra för att ha underblåst våldet.
 
I delstaten Assam har dessutom hundratals dödsoffer krävts i de våldsamma strider som under många år blossat upp av och till mellan den infödda folkgruppen bodo och muslimska nybyggare.
 
Läs mer om dessa händelser i Kalendarium.
 
Också de maoistiska naxaliterna har stått för en rad terrordåd (se Naxalitupproret). Maoisterna finns sedan länge främst i nordöstra Indien där de säger sig kämpa för fattiga och stamfolk, bortglömda av regeringen. De opererar bland annat genom generalstrejker och våldsamma angrepp på militär, polis och andra myndighetspersoner. Sedan 2009 har uppskattningsvis 3 000 människor dödats i våldsamheter relaterade till naxaliternas uppror. Premiärminister Singh kallade de maoistiska rebellernas verksamhet för Indiens ”främsta interna säkerhetsutmaning”.
 
De indiska valmyndigheterna utlyste i juni 2012 presidentval till den 19 juli för att utse en efterträdare till Indiens första kvinnliga president, Pratibha Patil. Den regerande partialliansen med Kongresspartiet i spetsen förde fram den 77-årige finansministern Pranab Mukherjee som sin kandidat och han vann presidentvalet över Purno Sangma, som stöddes av oppositionspartiet BJP.
 
Svagare andra mandatperiod
Den Kongresspartiledda regeringens andra mandatperiod efter valet våren 2009 hade inte varit lika lyckad som den första. Den hade kantats av en rad korruptionsanklagelser, sviktande ekonomi och politisk handlingsförlamning. Kongresspartiet hade också ledarskapsproblem. Premiärminister Singh hade förklarat att han tänkte lämna politiken oavsett valutgången. Partiledaren Sonia Gandhi hade redan tidigare avstått från att ställa upp som premiärministerkandidat på grund av sin italienska bakgrund. Efter viss tvekan utsågs hennes och Rajiv Gandhis son Rahul till vice partiledare och han blev samtidigt partiets ansikte utåt i valkampanjen. Men det sades aldrig rent ut att han var tilltänkt premiärminister och många ifrågasatte hans intresse och fallenhet för ett sådant uppdrag.
 
Inför det parlamentsval som skulle hållas över hela Indien våren 2014 fick därmed oppositionen ett försprång. BJP hade utsett Gujarats chefsminister Narendra Modi till sin premiärministerkandidat. Modi var visserligen kontroversiell, också inom BJP, för sina nära band till mer extrema hindunationalistiska kretsar. Modi och BJP hade också kritiserats för sin passivitet under de religiösa upploppen i Gujarat 2002. Men inför valet tonades den hindunationalistiska retoriken ner till förmån för ekonomiska frågor och många indier hoppades att Modi skulle kunna ge Indien samma ekonomiska tillväxt och modernisering som den Gujarat sett under hans tolv år som delstatens ledare. Enligt Modis kritiker på vänsterkanten hade han dock styrt Gujarat som en VD för ett storföretag, där investerare och företagare varit nöjda men vinsterna knappast kommit folkmajoriteten till godo i form av minskad fattigdom, bättre sjukvård eller högre utbildningsnivå.
 
Inför parlamentsvalet i april och maj 2014 tycktes också BJP och Kongresspartiet få viss konkurrens från en nybildad så kallad tredje front, bestående av sju regionala och fyra vänsterinriktade partier, däribland Indiens kommunistparti-marxisterna (CPI-M). Även det nya antikorruptionspartiet Vanligt folks parti (AAP), som haft framgångar i delstatsvalet i Delhi i slutet av 2013, satsade på att få inflytande i den federala politiken.
 
Valet inleddes under lugna former den 7 april i delstaterna Assam och Tripura i öster och pågick fram till den 12 maj. Fyra dagar senare stod det klart att BJP vunnit en jordskredsseger över Kongresspartiet. Både Sonia och Rahul Gandhi ställde sina platser till förfogande men övertalades att stanna kvar.
 
Källa: Landguiden

Indien

Aktuell politik i Indien

Indien regeras sedan våren 2014 av det högerinriktade, hindunationalistiska Indiska folkpartiet (BJP) och dess allianspartier. Regeringen leds av den omstridde premiärministern Narendra Modi, som tidigare varit chefsminister i delstaten Gujarat. Regeringen drog under de första månaderna igång en rad nya kampanjer, bland annat för ett renligare Indien, för att stärka landets sviktande ekonomi samt mot våldet mot kvinnor.
 
Parlamentsvalet våren 2014 ledde till regeringsskifte i Indien. En förkrossande seger för BJP innebar att partiet fick absolut majoritet i underhuset. Det vänsterorienterade Kongresspartiet, som hade regerat sedan 2004, led ett av sina största valnederlag någonsin. Även för Kongresspartiets allianspartier blev valet en stor besvikelse, liksom för det nybildade antikorruptionspartiet Vanligt folks parti (AAP).
 
Den 26 maj samma år svors BJP:s ledare Narendra Modi in som premiärminister. Bland de tusentals gästerna vid ceremonin fanns Pakistans premiärminister Nawaz Sharif. Det var första gången sedan uppdelningen av Brittiska Indien 1947 som en kollega från ett av de två länderna varit närvarande vid installationen av en regeringschef i grannlandet. Samtidigt presenterade Modi en relativt liten regering bestående av 45 ministrar från BJP och dess allianspartier; sju av dem var kvinnor.
 
Vid sitt första regeringsmöte angav Modi vilka områden den nya BJP-ledda koalitionen prioriterade. Viktigt var att bygga upp ett folkligt förtroende för statsförvaltningen och att ge ökad insyn i regeringsarbetet. Därtill kom satsningar på skola, sjukvård, vatten, energi och vägar. Modi tillsatte också en särskild grupp med uppgift att beslagta svarta pengar.
 
Nöjda affärsmän
Kort därefter redogjorde president Mukherjee för den nya regeringens reformprogram i ett tal till det nya BJP-dominerade parlamentet: nya arbetstillfällen skulle skapas, Indien skulle locka till sig fler utländska investeringar, skattesystemet skulle förenklas och inflationen bekämpas. Modi-regeringen skulle också prioritera kampen mot kvinnovåldet och arbeta för goda relationer till grannländerna (se även Ekonomi samt Utrikespolitik och försvar).
 
I sitt tal till nationen på självständighetsdagen den 15 augusti tog Modi upp en rad samhällsproblem över vilka han sade sig känna skam som indier, och därför ville göra något åt: de många våldtäkterna (där han uppmanade föräldrar att lära sina söner att visa respekt för kvinnor), de usla sanitära förhållandena, våldet mellan religiösa grupper och den låga arbetsmoralen.
 
Just den senare hör till det som genast började förändras med Modi vid makten: statstjänstemännen kommer numera i tid till arbetet och sin regering sägs Modi hålla i hårda tyglar.
 
Förväntningarna på Modi, som i valkampanjen utlovat ”goda tider” för Indien, var mycket höga. Även om det inte blivit den ”rivstart” som många hoppats på (mest aktiv har Modi varit inom utrikespolitiken – se Utrikespolitik och försvar) kan man se tecken på en uppgång i ekonomin, och i tilltron till ekonomin: tillväxten har ökat, liksom de utländska investeringarna och börsen har slagit rekord. Precis som i delstaten Gujarat, där Modi tidigare varit chefsminister, är affärsmännen hittills nöjda med utvecklingen. Premiärministern valde dock, trots sin frihandelsvänliga inställning, att strax efter sitt tillträde göra sig osams med alla de andra länderna i Världshandelsorganisationen (WTO) genom att vägra underteckna ett nytt globalt frihandelsavtal som Kongresspartiregeringen varit med om att förhandla fram. Enligt detta skulle Indien få en fyraårig dispens för sin så kallade matgaranti, som innebär att fattiga indier genom staten får köpa ris och annan spannmål till kraftigt subventionerat pris (se Jordbruk och fiske). Modi krävde ett permanent undantag.
 
Hinduextremister manas till lugn
Kanske har detta bidragit till att också ”vanliga indier” tycktes rätt tillfreds med den nye premiärministern. En opinionsundersökning publicerad i India Today visade att mer än 70 procent av de tillfrågade indierna var nöjda med Modis ledarskap under hans tre första månader vid makten.
 
Modi har också stärkt sitt grepp om BJP. Han har flyttat ”det gamla gardet”, BJP:s grundare som ställt sig tveksamma till Modi, från alla maktpositioner i partiet. Istället har hans närmaste allierade, Amit Shah, som också kommer från Gujarat, valts till ny partiordförande. Shah är en kontroversiell politiker, mordanklagad och tillfälligt avstängd från 2014 års valrörelse efter anklagelser om att ha spritt hatpropaganda. Shah har gett den hinduextrema högerorganisationen RSS (Rashtriya Swayamsevak Sangh, Nationella frivilligkåren) större inflytande inom BJP. Inom RSS anser man bland annat att Indiens kultur är enbart hinduisk (hindutva) och att alla indier borde kallas hinduer (trots att en femtedel av befolkningen är muslimer och medlemmar av andra trosinriktningar). Även Modi har sina rötter i RSS men har under valrörelsen och efter makttillträdet talat om ”återhållsamhet” och ett ”stopp” för det religiösa våldet, samtidigt som han inte klart tagit avstånd från mer extrema uttalanden av ledande RSS-företrädare.
 
Källa: Landguiden

Indien

Kashmir

I nästan 70 år har Indien och Pakistan stridit om Kashmir i bergskedjorna Himalaya och Karakorum. 1949 ledde konflikten till att gränsområdet klövs i en indisk och en pakistansk del. Men något fredsavtal slöts inte. Sedan dess har fredsförsök avlösts av upptrappat våld. Världen ser med oro på Kashmirkonflikten eftersom både Indien och Pakistan har kärnvapen.
 
Konflikten uppstod när det brittiska Indien 1947 delades i två självständiga stater: det sekulära (icke-religiösa) Indien, där majoriteten av befolkningen var hinduer men där den största minoriteten var muslimer, och det muslimska Pakistan. I Kashmir var de flesta invånarna muslimer, men den lokala kungen (maharadjan) var hindu och sökte Indiens beskydd för området. Meningen var dock att invånarna i en folkomröstning skulle få välja vart de ville höra.
 
Men det blev aldrig någon folkomröstning. Istället bröt krig ut mellan de båda länderna om Kashmir och området kom att delas mellan Indien (den största delen) och Pakistan; också Kina kontrollerar en liten del.
 
Även 1965 ledde konflikten till krig utan att man nådde någon lösning och kring millennieskiftet var det nära att länderna åter gått i krig med varandra. Då hade också sedan slutet av 1980-talet muslimsk gerilla gett sig in i kampen.
 
Under det senaste årtiondet har fredssträvanden genom ökad handel och förtroendeskapande åtgärder varvats med bakslag. Ett sådant var terrordådet i Mumbai 2008, vilket uppenbarligen genomfördes av Pakistanbaserad gerilla.

Indien

Indiens utrikespolitik och försvar

I sin region har Indien alltid varit den dominerande makten, en ställning som med åren blivit alltmer markant och som Indien vill ska erkännas av omvärlden. Indien hör till de länder som söker en permanent plats i FN:s säkerhetsråd om detta utvidgas.
 
Den alliansfria utrikespolitiska kurs som premiärminister Jawaharlal Nehru stakade ut för Indien efter självständigheten 1947 – Indien hörde till grundarna av den alliansfria rörelsen – kom att förändras efter kommunismens sammanbrott 1989–1991. Indien hade ett varmt förhållande till Sovjetunionen; de två länderna hade till exempel sedan 1971 ett vänskaps- och samarbetsavtal och Nehru hade anammat den sovjetiska planekonomiska modellen. Samma självklara hjärtlighet finns inte i Indiens förhållande till dagens Ryssland, även om det är gott.
 
Tillsammans med Ryssland tillhör Indien de så kallade Brics-länderna, där också Kina, Brasilien och Sydafrika ingår. I juli 2014 kom Brics-länderna överens om att sjösätta en egen utvecklingsbank, som ska bli en konkurrent till Världsbanken och Internationella valutafonden (IMF). Banken ska främst finansiera infrastrukturprojekt och beräknas kunna börja låna ut pengar 2016. Brics-banken väntas ligga i Shanghai men ska ledas av en indier.
 
Relationerna till USA
Med USA har Indien alltid haft många kulturella och kommersiella band, men de utrikespolitiska kontakterna har ofta varit ganska kyliga. Sedan Sovjetunionens fall har dock Indien på alla sätt närmat sig USA och övriga västvärlden. En bidragande orsak till de förbättrade relationerna är att Indien i början på 1990-talet började öppna sin marknad för utländska företag.
 
När Indien (och Pakistan) 1998 genomförde provsprängningar av sina kärnvapen och vägrade skriva under icke-spridningsavtalet (NPT) eller provstoppsavtalet införde visserligen USA och en rad andra länder ekonomiska sanktioner mot landet, men dessa hävdes så småningom. Då USA:s president George W Bush besökte Indien i mars 2006 bjöd han istället in Indien att ta del av det amerikanska civila atomprogrammet (något han inte erbjöd Pakistan) mot att Indien tillät regelbundna inspektioner av det internationella atomenergiorganet IAEA och i oktober 2008 kunde ett samarbetsavtal undertecknas. Redan 2005 hade USA och Indien ingått ett avtal om närmare samarbete på försvarsområdet. USA:s satsning på Indien kan också ses i ljuset av den konkurrens amerikanerna möter från ett ekonomiskt och strategiskt allt starkare Kina.
 
I oktober 2008 blev det efter 34 års förbud åter tillåtet för Indien att exportera kärnkraftsteknik, reaktorer och kärnbränsle i civilt syfte till 45 andra länder. Förbudet infördes av den multinationella gruppen Nuclear Suppliers Group (NSG) 1974, då Indien gjorde sin första provsprängning av de egna kärnvapnen.
 
När Indiens premiärminister Manmohan Singh besökte president Barack Obama i Washington i november 2009 enades de båda länderna om att stärka samarbetet inom en rad områden, främst säkerhetsfrågor, klimathotet, handel och utbildning. Obama betonade att USA stod fast vid redan ingångna avtal om Indiens civila användning av kärnkraft (se ovan). Samma samarbetsområden betonades även under Obamas Indien-besök i november 2010.
 
Relationerna till USA ansträngdes något i augusti 2014 när Indien i samband med förhandlingar i Världshandelsorganisationen (WTO) överraskande lade in sitt veto mot ett beslut om att ingå ett globalt avtal om standardiserade tullregler (se Aktuell politik). Det indiska vetot väckte USA:s irritation och den amerikanske utrikesministern John Kerry, som då var på besök i New Delhi, sade att beslutet ”sände fel signaler”. Den nytillträdde indiske premiärministern Narendra Modi blev dock inbjuden att besöka Washington och president Obama i slutet av september 2014 (se Kalendarium).
 
Förbättrade kontakter med Kina
Indiens relationer till Kina har färgats av ideologiska och maktpolitiska motsättningar samt av gränstvister. 1962 utkämpades ett kort krig mellan de två asiatiska jättarna, sedan kineserna byggt en strategiskt viktig väg genom ett hörn av Kashmir. Kriget slutade i ett snabbt och förnedrande nederlag för Indien.
 
Förhållandet till Kina gick därefter länge på sparlåga, särskilt som Kina traditionellt stött Indiens ärkefiende Pakistan, men det har förbättrats och utvidgats på senare år, inte minst på det ekonomiska området. Kina är idag Indiens största handelspartner. Även om länderna i mycket kan ses som konkurrenter i regionen har de insett att samarbete lönar sig bättre än konflikt. De indiska och kinesiska ledarna har gjort lyckade besök i varandras länder, Indien har erkänt Kinas överhöghet över Tibet och Kina har gett upp alla anspråk på Sikkim, ett område mellan Bhutan och Nepal som numera ingår i Indien. En särskild kommission har tillsatts för att lösa återstående gränsproblem och i juli 2006 öppnades symboliskt ett bergspass mellan Indien och Kina – en del av den gamla handelsleden Sidenvägen. I oktober 2013 ingick Indien och Kina ett avtal om gränsförsvarssamarbete i syfte att undvika konfrontationer i de omstridda, gemensamma gränstrakterna i Himalaya. När Kinas president Xi Jinping ett år senare besökte Indien ingicks en rad samarbetsavtal, bland annat om kinesiska investeringar i Indiens järnvägar samt om handel, rymdforskning och kärnenergi för fredligt bruk.
 
Tre krig mot Pakistan
Förhållandet till grannlandet Pakistan har gått upp och ner men de två ärkefienderna har försökt hålla en dialog vid liv och hålla regelbundna toppmöten. Tre krig har Indien utkämpat med Pakistan: 1947–1948, 1965 och 1971. Det första rörde Kashmir och även i det andra spelade Kashmir en viktig roll. Det tredje gällde Östpakistans frigörelse, då Indien ingrep på östpakistaniernas sida och därmed möjliggjorde bildandet av den nya staten Bangladesh.
 
Kashmirkonflikten har sedan slutet av 1980-talet på nytt lett till starka spänningar; våren 1999 var ett nytt storkrig hotande nära. Indien anklagar Pakistan för att stödja muslimska väpnade grupper som vill bryta loss Kashmir från Indien. Pakistan medger bara ”moraliskt stöd” men mycket tyder på att bland annat grupper inom militären har gett ett mer aktivt stöd (se Kashmirkonflikten).
 
Situationen blev dock lugnare, och de indisk-pakistanska relationerna betydligt bättre, sedan de båda ländernas ledare i början av 2004 beslutat inleda djupgående samtal. Påtryckningar från USA, och även Kina, som båda önskar stabilitet i regionen, kan ha bidragit till beslutet. Vapenvila infördes i Kashmir och regelbundna möten på alla plan har därefter hållits mellan Indien och Pakistan. Man har främst satsat på förtroendeskapande åtgärder; flyg- och bussförbindelser har öppnats mellan Indien och Pakistan, däribland två symboliskt viktiga linjer mellan de två delarna av Kashmir. Mycket populära har de återupptagna cricketmatcherna mellan länderna varit. Båda ländernas ledare har kallat fredsprocessen för oåterkallelig men när det gäller Kashmir låter det stora genombrottet vänta på sig.
 
Fredsförhandlingarna har fortsatt också när länderna bytt regering. Islamistisk gerilla har bland annat genom en rad attentat, såväl i Kashmir som inne i själva Indien, försökt stoppa dessa men aldrig lyckats helt. Terrordåden i Mumbai 2008 ansträngde dock Indiens förhållande till Pakistan till det yttersta (se Modern historia). I juli 2009 förklarade ändå de två länderna gemensamt att samtalen dem emellan – om än inte på formell nivå – skulle återupptas. De lovade att bekämpa terrorism och delge varandra information om Mumbai-attentaten och förklarade också att ingripanden mot terrorism inte måste vara knutna till samtal om Kashmir. I februari 2010 återupptogs även de formella fredssamtalen och under 2011 rapporterade båda regeringarna om så stora framsteg att deras relationer hade trätt in i ”en ny era”. Att den pakistanske premiärministern Nawaz Sharif deltog i ceremonin i Delhi då Modi svors in som ny premiärminister i maj 2014 väckte förhoppningar om att de goda relationerna skulle fortsätta. I samtal med Sharif vädjade Modi till sin kollega att slå ner på militanta islamister i Pakistan och påskynda rättegången mot de misstänkta för Mumbaidåden. Han sade också att handeln mellan de två länderna borde normaliseras fullt ut. Några månader senare ställde dock Indien in planerade fredssamtal på utrikesministernivå sedan det kommit fram att Pakistan hade konsulterat kashmiriska separatistledare inför samtalen.
 
Afghanistan, Bangladesh och Sri Lanka
Relationerna till Afghanistan stärktes efter talibanregimens fall 2001. Indien stödde den så kallade Norra alliansen inför kriget 2001 som en motvikt till de pakistanska kontakterna med talibanerna. Afghanistans president Hamid Karzais regering fick omfattande indiskt bistånd, och cirka 3000 indier deltog 2008 i olika återuppbyggnadsprojekt i Afghanistan. I juli samma år utsattes Indiens ambassad i den afghanska huvudstaden Kabul för ett terrordåd och minst 41 människor dödades, däribland fyra indiska diplomater och tjänstemän. I afghanska regeringskretsar misstänktes den pakistanska militära underrättelsetjänsten ISI för inblandning i dådet, något som Indien senare uppgav sig ha bevis för. Den indiska regeringen fördömde dådet och förklarade att det inte avskräckte Indien från att fullfölja sitt stöd till Afghanistan. Tvärtom gav man våren 2014 ett biståndspaket värt två miljarder amerikanska dollar till Afghanistan, det största någonsin från Indien till ett annat land, och förklarade samtidigt att man till skillnad från militäralliansen Nato hade för avsikt att stanna i Afghanistan.
 
Indien spelade en avgörande roll för Bangladeshs tillkomst 1971 och ger omfattande krediter till grannlandet. Trots det har förhållandet mellan de båda länderna ofta varit ansträngt. Motsättningarna har bland annat gällt utnyttjandet av vattenresurserna i de gemensamma floderna (där man dock slöt ett avtal 1996), illegal invandring och smuggling från det fattigare Bangladesh till det jämförelsevis mer välmående Indien. Konflikterna har även rört indiska anklagelser om att Bangladesh skyddar upprorsmakare från det oroliga nordöstra Indien, samt gränsdragningen i Bengaliska viken, där det tros finnas avsevärda mängder gas och olja. Permanenta skiljedomstolen i Haag gav i juli 2014 Bangladesh rätt till drygt två tredjedelar av det havsområde som länderna tvistat om i decennier. Båda parter förklarade sig nöjda med utslaget och Indiens regering hoppades att det skulle främja de ekonomiska förbindelserna mellan länderna.
 
I Sri Lanka drogs Indien in i konflikten mellan tamiler och singaleser på 1980-talet, då den indiska premiärministern Indira Gandhi gav sitt stöd åt den tamilska LTTE-gerillan (“de tamilska tigrarna”). Hennes son Rajiv försökte förmå parterna att nå en uppgörelse och 1987 sände Indien en fredsbevarande styrka på över 50 000 man till Sri Lanka för att genomdriva denna. Våren 1990 drogs de sista indiska soldaterna tillbaka men den indiska arméns ingripande i det lankesiska inbördeskriget tros ha legat bakom LTTE:s mord på Rajiv Gandhi i Tamil Nadu i maj 1991. På senare tid har relationerna mellan Indien och Sri Lanka förbättrats, inte minst de ekonomiska förbindelserna. Men Indien har samtidigt varit noga med att hålla sig utanför grannlandets etniska konflikt. Den indiska delstaten Tamil Nadu har fått ta emot stora mängder tamilska flyktingar, som man försökt sända tillbaka, vilket visat sig vara en långdragen och svår process. I november 2013 bojkottade Indiens premiärminister Singh Samväldets årsmöte i Colombo i protest mot att värdlandet inte accepterat omvärldens krav på en oberoende utredning av anklagelserna om grova brott mot de mänskliga rättigheterna begångna av militären under inbördeskrigets slutskede 2009 (se Sri Lanka: Modern historia).
 
Andra samarbeten
Samtidigt finns i Indien också en strävan efter samarbete med grannarna. Ett uttryck för denna är samarbetsorganisationen Saarc (South Asian Association for Regional Cooperation), som bildades 1985. Medlemmar är förutom Indien Afghanistan, Bangladesh, Bhutan, Nepal, Maldiverna, Pakistan och Sri Lanka. Dagen efter sitt tillträde i slutet av maj 2014 inledde också Modi bilaterala samtal med en rad ledare i regionen som var inbjudna till invigningsceremonin, förutom Pakistans Sharif (se ovan) bland andra Sri Lankas president Mahinda Rajapaksa och Nepals premiärminister Sushil Koirala.
 
I september 2014 besökte Modi Japan för att stärka samarbetet mellan de två länderna. Under det fem dagar långa besöket diskuterades ökat samarbete inom handel, försvar och kärnkraftsteknologi. En månad senare ingick Indien och Vietnam avtal om försvar och energi, bland annat skulle Indien sälja marina fartyg till Vietnam.
 
Försvar
Den indiska armén är med drygt 1,1 miljoner man en av de största i världen, mycket på grund av situationen i Kashmir. Därtill kommer drygt 1,4 miljoner man i säkerhetsstyrkorna. Det förekommer ingen värnplikt. Indien har de senaste årtiondena satsat på en kraftig upprustning av krigsmakten, som idag är förhållandevis modern och har en ökad inriktning på och utrustning för att bekämpa terrorism. Indien har gått om Kina som största vapenimportör och står nu för 10 procent av världens vapenimport. Indien har – liksom Pakistan – egna kärnvapen.
 
Källa: Landguiden

Indien

Indiens ekonomi

Indien är idag en betydande ekonomisk makt med Asiens tredje största ekonomi efter Kina och Japan. Landet har en omfattande och växande industri- och tjänstesektor, har utvecklat en egen kärnkraftsindustri, är en stor vapentillverkare och bygger egna rymdfarkoster och bilar. Inom IT-branschen har landet utvecklats till en av de stora mjukvarutillverkarna.
 
Landet har under 2000-talet haft en av de snabbast växande ekonomierna i världen. Men den ekonomiska utvecklingen har inte kommit alla till godo. Det finns stora skillnader mellan dem som fått del av landets modernisering och dem som ännu inte nåtts av den. Man kan därför knappast tala om en enda indisk ekonomi.
 
Sedan 1997 har den årliga tillväxten legat på drygt 7 procent, mellan 2005 och 2007 var den drygt 9 procent. Utvecklingen har gynnats av god tillgång på välutbildad arbetskraft och utbyggda tele- och internetförbindelser. Västländer har i ökad utsträckning förlagt tjänster till det billigare Indien, och tjänstesektorn är den näringsgren som ökat mest; den står idag för mer än hälften av landets bruttonationalprodukt (BNP). Samtidigt finns fortfarande hinder i form av outvecklad infrastruktur (vägar, elnät etc), en rigid arbetsmarknadslagstiftning samt omfattande korruption och byråkrati.
 
Inom ekonomin, liksom på många andra områden, finns det stora skillnader – såväl regionala som mellan stad och landsbygd. Indien är ännu ett i hög grad ojämlikt samhälle. Här finns en mycket rik elit och en snabbt växande medelklass. Men här finns också fortfarande en förfärande massfattigdom. Trots allt minskar hela tiden andelen fattiga – från mer än hälften av invånarna i början av 1970-talet till omkring en tredjedel i slutet av 2000-talets första årtionde – samtidigt som befolkningen nästan fördubblats. Allra snabbast har minskningen varit det senaste decenniet. Fattigdomen är också ojämnt fördelad: i delstaten Orissa lever till exempel omkring hälften av invånarna under fattigdomsstrecket, i Punjab bara några procent (se även Sociala förhållanden).
 
Fattigdomsbekämpning
Den Kongresspartiledda regeringen (2004–2014) såg fattigdomsbekämpningen och fördelningsfrågorna som särskilt viktiga. Satsningar gjordes därför på primär hälso- och sjukvård, grundutbildning och förbättringar av infrastruktur och sysselsättning på landsbygden samt av böndernas villkor.
 
Den ekonomiska utvecklingen var länge helt statsstyrd och fram till 1980-talet utvecklades den indiska ekonomin långsammare än de flesta andra utvecklingsländers. När den Oxfordutbildade ekonomen Manmohan Singh tog över finansministerposten 1991 befann sig Indien i en svår finansiell kris. Singh (senare premiärminister 2004–2014) ansåg att Indien hade potential att bli en ledande ekonomisk makt, men för det fordrades en kraftig ekonomisk tillväxt för att dra upp landet ur fattigdomen. Tillväxten var i sin tur beroende dels av en öppning av ekonomin mot omvärlden för att dra till sig utländska investeringar, dels av att den statliga inblandningen på snart sagt alla områden upphörde.
 
Sedan dess har stora förändringar skett. Produktiviteten har ökat, eftersom de indiska företagen har fått utländsk konkurrens. Handelsbalansen har förbättrats markant men var 2014 ändå negativ, främst på grund av en ökad oljeimport. De utländska investeringarna har mer än fördubblats, om än ojämnt fördelade över landet.
 
Andra pekar istället på hur sakta reformerna går, kanske för att mäktiga krafter inom den stora statliga byråkratin och näringslivet har känt sig hotade av dem och därför motarbetat dem. Trots stora förändringar på många områden går privatiseringen av statliga företag betydligt långsammare än utlovat, och trots att den omfångsrika indiska byråkratin på många sätt begränsats, är den ännu så pass omfattande att många utländska investerare tvekar. Och trots nedskurna subventioner går fortfarande enorma summor till improduktiva statliga företag – en orsak till landets stora budgetunderskott.
 
Stor informell sektor
När en hindunationalistiskt dominerad koalitionsregering tillträdde våren 1998, trodde många att reformerna skulle avstanna helt. Men trots vissa förbehåll valde BJP-regeringen att fortsätta dessa, om än i en något långsammare takt. I stort sett har också reformpolitiken hela tiden haft stöd över partigränserna och oavsett vilket partiblock som suttit vid makten.
 
En viktig sida av utvecklingen är den svarta ekonomin. Den rapporteras inte i officiell statistik men klart är att den har utvecklats snabbt.
 
Den globala finanskrisen från 2008, tillsammans med en ogynnsam monsun, påverkade även Indien. Tillväxtprognosen fick skrivas ned rejält men BNP-ökningen 2009 blev ändå relativt hög, delvis tack vare ekonomiska stimulanspaket från regeringen, vilka satte fart på tillverkningsindustrin och tjänstesektorn.
 
Under 2010 växte den indiska ekonomin åter rekordsnabbt. Med närmare 9 procents BNP-tillväxt var det den snabbast växande ekonomin i världen, efter Kinas. Orsakerna bakom uppgången var stark jordbruksproduktion, ökad fordonsförsäljning och högre utlåning i bankerna. En varning utfärdades dock för den höga inflationen, som under hösten låg runt 8–9 procent. Centralbanken hade då höjt styrräntan sex gånger under året för att få ned prisökningstakten. Vid årsskiftet 2010/2011 överskred inflationen på matvaror som grönsaker, mjölk och matolja 18 procent. Det var den högsta nivån på över ett år.
 
Ekonomisk avmattning
Under det första halvåret 2012 visade den indiska ekonomin en rad tecken på avmattning. Industriproduktionen ökade inte i samma takt som väntat och tillväxten bromsade upp något. Andra tendenser var minskande utländska investeringar, ett växande handelsunderskott och sjunkande värde på den indiska valutan, rupie. Allt detta sammantaget gjorde att kreditvärderingsinstitutet Standard & Poor’s under sommaren varnade för att Indien skulle kunna bli det första Brics-landet att mista sin status som ett bra investeringsland. (Brics = de snabbt växande ekonomierna Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika, som alla fått se en uppbromsning efter 2012 – se även Utrikespolitik och försvar).
 
En hög inflation på drygt 8 procent tvingade den indiska centralbanken att under året höja styrräntan vid flera tillfällen. Den inbromsande ekonomin gjorde att regeringen satsade på en rad stimulansåtgärder, däribland ansträngningar för att öppna den indiska marknaden för utländska investeringar inom detaljvaruhandeln (se Kalendarium). I december 2012 hade inflationen sjunkit till drygt 7 procent.
 
I början av augusti 2013 nådde rupien sin dittills lägsta nivå gentemot dollarn. Den svaga rupien riskerade att på nytt driva på inflationen eftersom all import blev dyrare. Tillväxten i ekonomin var bara 5 procent, vilket var den lägsta nivån på tio år. Underskottet i bytesbalansen var rekordhögt. Servicesektorn minskade i juli för första gången på nästan två år.
 
Modi lovar ”goda tider”
Det sista kvartalet 2013 och det första kvartalet 2014 låg tillväxten under 5 procent, vilket var lägre än förväntat. Det främsta skälet till den avstannade tillväxten var att tillverkningsindustrin upplevde en nedgång.
 
BJP:s ledare Narendra Modi hade lovat ”goda tider” för Indien i valkampanjen våren 2014. Då han blev premiärminister efter valet hade han därför höga förväntningar på sig att modernisera och få fart på den stagnerande ekonomin. Den nya regeringens politiska prioriteringar presenterades i ett tal inför det nya BJP-dominerade parlamentet av president Mukherjee tillsammans med ett ekonomiskt reformprogram: nya arbetstillfällen skulle skapas, Indien skulle locka till sig fler utländska investeringar (särskilt inom kolproduktion och försvarsindustri), skattesystemet skulle förenklas och inflationen bekämpas.
 
I sin första statsbudget höjde BJP-regeringen de militära utgifterna med 12 procent och satsade 10 miljarder rupier på järnvägsbyggen i gränsområdena mot Kina och Pakistan. Utländska investerare ska tillåtas äga upp till 49 procent av tillgångarna i företag inom försvarsindustrin och försäkringsbranschen, mot tidigare 26 procent. Subventionerna på mat och bensin ska omstruktureras och inriktas på de mest behövande. Regeringen räknade med att tillväxten åter ska stiga till 7–8 procent per år under de närmaste åren.
 
Källa: Landguiden