fbpx
En bild på ett hotell sett från vattnet i Sharm el Sheikh

Missa inte vårt mässerbjudande!

Armenien

Missa inte vårt mässerbjudande!

Kanonerbjudande för dig som besöker oss på Seniormässan i Stockholm den 20-22 oktober 2015!

Malariafri safariresa till Sydafrika 31/3 – 8/4 – 2016

Orientenresor kan genom Afrikanoresor nu erbjuda Er 7 nätter på 5***** Safari Lodge i Sydafrika

för endast 2 500:- SEK per person.

Allt detta ingår:

  • 7 nätter på 5***** Safarilodge (Sebatana Private Reseve) i del i dubbelrum.
  • Frukost alla dagar. 
  • Te och kaffe alla dagar.
  • Välkomstdrink med info om reservatet och viltet.
  • Transfer från och till flygplatsen i Johannesburg*.
  • Fri internet.

*Transfern är anpassad till nedanstående flyg:

Flyginformation med Qatar Airways via Doha:

 
Avresa från ARLANDA 31 mars 2016 kl. 16:10
Ankomst Johannesburg 1 april 2016 kl. 08:45
Hemresa från Johannesburg 8 april 2016 kl. 14:30
Ankomst Arlanda 9 april 2016 kl. 06:55

Tillval:

  • Boka resan som paket med helpension och flyg t/r för ENDAST 11 900:- SEK per person.
  • Det finns ett stort utbud av safariturer, utflykter och aktiviteter som kan bokas och betalas på plats.
Till anmälan. Ange koden SENIOR.
 
VÄLKOMNA!

Sebatana Private Reserve

Sebatana Private Reserve

Sebatana Private Reserve

Sebatana Private Reserve

Sebatana Private Reserve

Sebatana Private Reserve

Armenien

Orient Travel på Seniormässan i Stockholm

Orientenresor deltar i år på Seniormässan i Stockholm den 20-22 oktober 2015.

Ni är välkomna att besöka oss i vår monter nr. C07:58

För mer information tveka inte att kontakta oss på 0470 170 70.

 

Orientenresor på Seniormässan i Stockholm

Orient Travel på Seniormässan i Stockholm

Sudan

Sudans äldre historia

Norra och centrala Sudans historia är nära knuten till Egyptens. Nilen möjliggjorde tidiga högkulturer i båda länderna. När egyptierna för cirka 5 000 år sedan började vidga sitt rike söderut, in i dagens Sudan, stötte de på svarta folk, nubier, som egyptiserades. När Egypten försvagades på 900- och 800-talen före Kristus uppstod det självständiga nubiska riket Kush. Dess härskare erövrade hela Egypten och grundade en dynasti av faraoner, som regerade Egypten i ett par hundra år. Senare grundade kushiterna ett nytt rike med huvudstad i Meroe, nordöst om dagens Khartoum. På 300-talet efter Kristus erövrades riket av etiopier.
 
På 500-talet uppstod nya nubiska riken som kristnades av missionärer från Egypten. När araberna erövrade Egypten 640 började dock nubierna övergå till islam. Den arabiska invandringen tilltog under det egyptiska mamlukväldet, som lade under sig Nubien 1276. De kristna rikena gick under. Egypten blev på 1500- talet en del av det osmanska (turkiska) väldet. Stora delar av centrala Sudan behärskades av inhemska, svarta sultaner. Darfursultanatet i väster skulle bestå tills det inkorporerades med (det då egyptiska) Sudan 1874. Sultanatet bedrev handel, bland annat med slavar.
 
I början av 1800-talet ville vicekungen av Egypten, Muhammad Ali, göra Egypten till islams mäktigaste nation. Han ockuperade stora områden i Nubien och bedrev en allt intensivare jakt på slavar till sin armé. Efter europeiska påtryckningar försökte Muhammad Alis son Ismail göra slut på slavhandeln. Till sin hjälp tog han den brittiske officeren Charles Gordon, som 1877 utnämndes till generalguvernör för Sudan.
 
Storbritannien hade från 1850-talet ökat sitt inflytande i Egypten. Byggandet av Suezkanalen 1854–1869 hade gjort Egypten skuldsatt, och 1879 förmådde stormakterna den turkiske sultanen att avsätta Ismail. Som svar på ett nationalistiskt uppror ockuperade brittiska trupper Egypten. Därmed hamnade i praktiken även Sudan under brittiskt styre.
 
Uppror
Det utländska väldet ledde till uppror i Sudan. En medlem av den sufiska orden sammaniyah, Muhammad Ahmed, förklarade sig 1881 vara en av muslimerna väntad frälsare, mahdi. Hans maning till heligt krig, jihad, lockade stora skaror som trots underlägsen beväpning besegrade egyptiernas arméer.
 
Britterna tänkte på sikt kolonisera Sudan och inlemma landets södra del i sitt östafrikanska välde. De hade inget emot att mahdisterna lösgjorde Sudan från Egypten. Åt general Gordon uppdrogs att göra upp med mahdin. Planerna misslyckades dock. Mahdisterna intog Khartoum 1885, och Gordon dödades.
 
Samma år hölls Berlinkonferensen, där stormakterna delade upp Afrika mellan sig. Britterna ville snabbt ta kontroll över Nilen, för att inte äventyra planerade bevattningsprojekt i Egypten. En brittisk-egyptisk här sändes till Sudan och besegrade 1898 mahdisterna i slaget vid Omdurman. Minst 20 000 sudaneser stupade.
 
Storbritannien och Egypten enades 1899 om att styra Sudan gemensamt. Darfursultanatet, som britterna återupprättat efter slaget vid Omdurman, blev åter en provins i Sudan 1916. Sedan den brittiske generalguvernören i Sudan mördats i Kairo 1924 tog britterna över hela administrationen av Sudan i samarbete med lokala hövdingar.
 
Industrin växer fram
Britterna investerade i hamnar, järnvägar och bevattningsanläggningar för att producera bomull och gummi. På klassiskt kolonialt manér spelade de ut olika grupper mot varandra. Först gynnades khatmiya-orden, vars anhängare främst var handelsmän. När de blev alltför påverkade av egyptisk nationalism sökte britterna stöd hos mahdisterna, som ville bryta med Egypten.
 
I norr gav framväxten av kommersiellt jordbruk, industri och modern förvaltning upphov till en arbetarklass och en medelklass. I båda skikten uppstod efter andra världskriget politiska partier. Mahdisterna bildade 1945 det religiöst orienterade Ummapartiet och khatmiya-anhängarna 1952 det som då hette Nationella unionistpartiet (NUP). Järnvägsarbetare utgjorde stommen i Sudanesiska kommunistpartiet, som bildades 1946. Genom att kontrollera fackföreningsrörelsen blev partiet ett av de starkaste kommunistpartierna i Afrika och Mellanöstern.
 
Storbritannien tvingades efter andra världskriget att stegvis överlämna makten till sudaneserna (i praktiken nordsudaneserna). Ett lokalt parlament inrättades 1948 och inre självstyre infördes 1953. NUP bildade regering efter allmänna val. Partiet förespråkade union med Egypten men opinionen i norr krävde självständighet, vilket alla parter tvingades acceptera. I södra Sudan som dominerades av svarta folk fanns dock en utbredd fruktan för att styras av en arabisk regim i Khartoum. Lokala ledare i södern underblåste rykten om arabiska massakrer på sydsudaneser.
 
När de södra provinserna inte fick självstyre gjorde lokala militära förband myteri 1955. Det blev början på ett långvarigt inbördeskrig mellan syd och nord. Förbanden bildade senare stommen i gerillarörelsen Anya Nya (Ormgiftet), som fick starkt stöd hos dinkafolket.
 
Källa: Landguiden

Sudan

Sudans moderna historia

Sudan blev självständigt 1956 med inbördeskrig i södern och ekonomisk kris orsakad av fallande bomullspriser. Svaga regeringar efterträdde varandra och 1958 tog en militärjunta makten. Militärens korruption och ovilja att avsluta kriget ledde 1964 till en folklig revolt, och en kommunistledd storstrejk drev bort juntan. De följande fem åren präglades av de civila partiernas splittring. Alla försök att sluta fred med gerillan i södra Sudan misslyckades, och ekonomin urholkades.
 
1969 grep militärer, anförda av överste Gaafar al-Numeiri, makten i en kommuniststödd kupp. Al-Numeiri utnyttjade stödet från vänstern till att bekämpa islamister och stora jordägare. Tusentals mahdister dödades i en massaker 1970 och deras ledare Sadiq al-Mahdi drevs i landsflykt. I det styrande revolutionsrådet fanns dock en klyfta mellan al-Numeiris arabnationalistiska gruppering och en vänsterfalang. Numeiri började förfölja och fängsla ledande kommunister. 1971 avsattes al-Numeiri i en kommuniststyrd militärkupp men lyckades återta makten efter några dagar. Senare samma år valdes han till president. Revolutionsrådet upplöstes och al-Numeiris parti Sudanesiska socialistunionen blev det enda tillåtna.
 
Politiskt stärkt gjorde al-Numeiri slut på kriget i södern, som krävt cirka 400 000 liv. 1972 undertecknades ett fredsavtal med gerillan Anya Nya, och södern utlovades självstyre på en rad områden.
 
Landsflyktiga ledare återvände till regeringsposter och höga statliga tjänster när al-Numeiris politik började vridas åt höger. Ekonomin försämrades dock drastiskt, bland annat för att Sudan fick ta emot en miljon flyktingar från inbördeskrigen i Etiopien, Uganda och Tchad. Prishöjningar utlöste kravaller 1979, vilket gav al- Numeiri en förevändning för att slutligen krossa kommunisterna. Efter nyval till parlamentet togs islamister in i regeringen. 
 
 
Nytt inbördeskrig
Regeringens förhållande till södern försämrades åter. En orsak var det starka motstånd som fanns i södern mot Jonglei-kanalen (se Jordbruk och fiske), som al- Numeiri börjat bygga genom Suddträsken i samarbete med Egypten. När al-Numeiri därtill 1983 införde islamisk lag, sharia, tog sydsudaneser till vapen igen. De litade inte på regimens löften om att sharia bara skulle gälla muslimer. En kristen dinka, John Garang, bildade Sudanesiska folkets befrielserörelse (SPLM) med den militära grenen SPLA. Inbördeskrig utbröt på nytt efter elva års uppehåll.
 
Även i norr växte missnöjet med regimen på grund av försämrade levnadsvillkor och sharia. Kravaller utbröt när al-Numeiri 1985 avskaffade subventioner på basvaror och bensin. I en kupp avsatte en grupp militärer al-Numeiri och upplöste hans parti. Militärrådet tonade ned tillämpningen av sharia och erbjöd södern visst självstyre. SPLM/SPLA krävde dock omedelbar övergång till civilt styre och att sharia helt skulle avskaffas. Efter en kort vapenvila fortsatte kriget.
 
Under Numeiris tid vid makten hade statsskulden blivit ohanterligt stor. 1986 stoppade Internationella valutafonden alla nya lån till Sudan. Efter parlamentsval samma år följde tre år av instabila koalitionsregeringar, anförda av Ummapartiet med Sadiq al-Mahdi som premiärminister. 
 
 
Militärer tar makten 
I juni 1989 grep en grupp militärer makten under ledning av överste Omar Hassan al-Bashir. Kuppen ägde rum bara ett dygn innan regeringen skulle rösta om att upphäva sharialagarna och hålla ett fredsmöte med SPLM.
 
Militärregeringen lät upplösa parlamentet, partierna och fackföreningarna och 1985 års provisoriska författning upphävdes. Nationella islamiska fronten, som senare döptes om till Nationella kongresspartiet (NCP), blev enda tillåtna parti. Al-Bashir blev stats- och regeringschef. Domstolarna fick order om att åter tillämpa sharia med undantag för södra Sudan. 1993 ersattes den styrande juntan av en civil-militär regering och al-Bashir antog formellt titeln president.
 
Många oppositionspolitiker drevs i landsflykt under 1990-talet. 1996 hölls president- och parlamentsval, som bojkottades av oppositionen. Al-Bashir valdes till president för en femårsperiod men hans roll blev närmast symbolisk. Hassan al-Turabi, NCP:s generalsekreterare och Sudans verklige makthavare vid denna tid, blev talman i parlamentet. Han var på väg att ytterligare stärka sin ställning när al-Bashir, som ett motdrag, införde undantagstillstånd och upplöste parlamentet i december 1999.
 
I januari 2000 övertog Bashir posten som ordförande i NCP. Al-Turabi uteslöts och bildade ett nytt parti. 
 
 
Politisk kursändring 
Al-Bashirs seger i maktkampen med al-Turabi medförde en ideologisk kursändring. Tyngdpunkten flyttades från muslimsk fundamentalism till arabisk nationalism. Al-Bashir vann presidentvalet i december 2000, men valet bojkottades av oppositionen och ansågs allmänt vara manipulerat. I parlamentsvalet samma år vann Bashir-trogna ledamöter hela 355 av de 360 mandaten. Samtliga Turabi-anhängare valdes bort och al-Turabi fängslades men frigavs 2003. Södra Sudan deltog inte i valen och åter utlyste den samlade oppositionen bojkott.
 
Under 2003 upphörde huvuddelen av striderna mellan regeringen i norra Sudan och gerillan SPLM/SPLA i södern. Stora oljefynd hade då gett båda sidor ekonomiska skäl att försöka avsluta konflikten. Norra Sudan ville sätta stopp för sabotagen mot den nyuppbyggda oljeindustrin, södra Sudan ville vara med och dela på oljeinkomsterna. Även grannländerna var angelägna om att se ett slut på konflikten som orsakat stora flyktingströmmar över gränserna.
 
Medan läget stabiliserades i södern utbröt ett nytt uppror i Darfur i västra Sudan (läs mer i Darfur).
 
Under 2004 förekom också minst två påstådda kuppförsök. Ett okänt antal oppositionspolitiker och militärbefäl greps, bland dem Hassan al-Turabi som nu anklagades för att stödja rebellrörelsen JEM i Darfur. Al-Turabi frigavs igen sommaren 2005. 
 
 
Fredsavtal 
I januari 2005 undertecknade al-Bashirs regering och SPLM/SPLA, efter många turer, ett fredsavtal mellan norra och södra Sudan. Därmed var Afrikas mest långvariga krig över.
 
Sedan kriget inleddes 1983 hade enligt en del källor över två miljoner människor dött till följd av striderna eller umbäranden som kriget ledde till. Över fyra miljoner hade drivits på flykt. Båda sidor hade rekryterat barnsoldater, begått övergrepp på civila, placerat ut landminor och använt svält som vapen genom att stoppa utländska hjälpsändningar.
 
Enligt fredsavtalet skulle Sudan under en sexårig övergångsperiod vara en federation mellan de norra och södra delarna. Mot slutet av denna tid skulle södra Sudans invånare i en folkomröstning avgöra om de efter övergångsperioden skulle stanna kvar i federationen eller bilda en självständig stat.
 
I augusti 2005 samlades Sudans nya, federala parlament. Den federala samlingsregeringen blev klar i september. Politiker från norr tog hand om de viktigaste posterna, med undantag för utrikesministerposten som gick till SPLM. Under hösten bildade sydsudaneserna i Juba en egen, delstatlig regering och antog en egen författning.
 
I juli 2005 omkom SPLM:s grundare, John Garang, i en flygolycka. Garang hade strax innan utsetts till förste vicepresident i Sudan. Han hade förespråkat självstyre för södern, inom en federation med norra Sudan, och hans död gav ökat spelrum åt dem som ville att södra Sudan skulle bli helt självständigt. Salva Kiir Mayardit efterträdde Garang som ledare för SPLM, president i södra Sudan och förste vicepresident i Sudan.
 
Svårigheter med att förverkliga avtalet visade sig snart. Två år efter undertecknandet hade ingen federal militär styrka bildats. Khartoum anklagade sydsidan för att dra sig undan det gemensamma arbetet. En konflikt om gränsdistriktet Abyei förblev olöst. Man tvistade också om hur krisen i Darfur skulle hanteras.
 
Sydsidan anklagade Khartoum för att förhala den folkräkning som skulle föregå de planerade allmänna valen och för att inte dra bort sina soldater från södern. Under en kortare tid bojkottade SPLM den federala samlingsregeringen. 
 
 
Folkräkning och val 
Under 2008 genomfördes med stor möda folkräkningen i hela landet som bland annat skulle ligga till grund för en framtida fördelning av resurser mellan norr och söder. När siffrorna redovisades anklagade ledarna i söder regimen för att vilja få sydsudaneserna att framstå som färre än de var (jämför Befolkning och språk). En rad våldsutbrott i södra Sudan underblåste oron. De allmänna val som skulle genomföras före söderns folkomröstning om självständighet sköts upp flera gånger.
 
Kraftigt försenade genomfördes en rad allmänna val i april 2010. FN beskrev arrangemangen som bland de mest komplicerade som någonsin förekommit, och förberedelserna var inte de bästa. Pressen var censurerad, partierna bedrev inga offentliga kampanjer och medierna informerade inte om vad valen gällde. USA-baserade Human Rights Watch beskrev trakasserier, demonstrationsförbud och andra brott mot mänskliga rättigheter som myndigheter begått både i norra och södra Sudan.
 
I stora områden i Darfur skulle inga val genomföras, och hundratusentals flyktingar i Darfur hade inte ens registrerats som väljare.
 
Efter problem med förseningar, krångel med röstlängderna och rapporter om fusk och trakasserier utsträcktes valen från tre till fem dagar. Efter nästan två veckors rösträknande meddelades att president al-Bashir hade blivit omvald med drygt 68 procent av rösterna. SPLM:s kandidat Yassir Arman, en sekulariserad muslim som ledde partiets norra gren, fick cirka 22 procent trots att han dragit tillbaka sin kandidatur efter misstankar om planerat fusk.
 
Samtidigt genomfördes val av president i södra Sudan, där Salva Kiir fick 93 procent av rösterna. Förre utrikesministern Lam Akol, som brutit med SPLM och bildat ett nytt parti, fick 7 procent. 
Parallellt med presidentvalen skedde också val till det federala parlamentet och södra Sudans regionala parlament samt guvernörsval i hela landet. I norr var NCP:s dominans total och i söder gick nästan alla platser till SPLM. I den nya federala regeringen fick NCP 24 ministerposter och SPLM 8. Tre mindre partier fick tillsätta varsin minister.
 
Gränsdragningen genom Abyeidistriktet, en av knäckfrågorna inför den eventuella delningen av landet, hade hänskjutits till Permanenta skiljedomstolen i Haag, och båda sidor hade sagt att de skulle respektera utslaget. Domstolens utlåtande kom i juli 2009 och gav bland annat det viktigaste oljefältet i området till norra Sudan. Oenigheten fortsatte ändå, och al-Bashir sade i juli 2010 att hela gränsdragningen måste vara löst före folkomröstningen i söder.
 
Medan förberedelserna för folkomröstningen fortsatte i långsam takt ökade antalet väpnade skärmytslingar i gränsområdet och militärerna utväxlade ömsesidiga anklagelser om attacker.
 
Ja till självständighet 
Trots en rad problem kunde folkomröstningen i söder genomföras under en vecka i januari 2011. Mestadels gick allt lugnt till, men i omtvistade Abyei rapporterades oroligheter ha krävt minst 30 liv. Den planerade separata folkomröstningen om Abyeis framtida status hade man redan tidigt tvingats skjuta upp.
 
Över 80 procent av de röstberättigade deltog i valet och nästan 99 procent sade ja till självständigheten. President al-Bashir förklarade att han accepterade valresultatet, men i norra Sudan var besvikelsen stor över att landet skulle delas. Där rådde också missnöje med höga levnadsomkostnader och inskränkta politiska friheter. Inspirerade av upproren i Tunisien och Egypten försökte invånare i Khartoum och andra storstäder demonstrera med krav på regimens avgång, men protesterna slogs ned av kravallpolis. Flera universitet stängdes och åtskilliga personer greps.
 
Efter en tids oroligheter i södern gick nordsidans armé i maj 2011 in i Abyei och drev ut sydsidan, och några veckor senare utbröt häftiga strider även i den intilliggande delstaten Södra Kurdufan. Nya flyktingströmmar uppstod och oron var stor för en ny storskalig konflikt när bara veckor återstod till den tänkta delningen av Sudan. I början av juli, bara några dagar före Sydsudans självständighetsförklaring, enades de båda regeringarna om att lägga Abyei och andra olösta konfliktfrågor på is tills vidare och fortsätta förhandlingarna efter den nya statens tillblivelse.
 
Källa: Landguiden

Sudan

Sudans utrikespolitik och försvar

Sudans val av allierade i omvärlden har skiftat under det dryga halvsekel landet har varit självständigt. Från början var landet nära knutet till västvärlden och drogs senare mot sovjetblocket för att därefter mest samarbeta med andra arabstater. Under 2000-talet har Kina utgjort Sudans viktigaste politiska stöd och största handelspartner.
 
Sudan hade goda förbindelser med västvärlden fram till sexdagarskriget i Mellanöstern 1967, då Sudan i stället närmade sig sovjetblocket. Efter ett kuppförsök mot president Gaafar al-Numeiri 1971 vände sig Sudan åter västerut, men när al-Numeiri införde muslimsk lag, sharia, i hela Sudan 1983 fördömdes detta i väst. Sudan stärkte då sina förbindelser inom den muslimska världen, men när Sudan vägrade fördöma Iraks invasion av Kuwait 1990 isolerades landet för en tid från alla moderata arabstater. Runt millennieskiftet öppnade sig Sudan åter försiktigt mot omvärlden.
 
Sudans förhållande till USA är komplicerat. Amerikanerna tenderar att ta ställning mot den arabiska regeringen i Khartoum och för de upproriska svarta i Darfur, liksom tidigare för svarta, förmodat kristna sydsudaneser. I Washington minns man att Usama bin Ladin, ledare för terrornätverket al-Qaida, fann en fristad i Sudan 1991–1996 och hade övningsläger i landet. Sudan hamnade då på USA:s lista över länder som stöder terrorism.
 
Efter terroristattackerna mot USA den 11 september 2001 uttalade Sudan sitt stöd för kampen mot internationell terrorism. USA medlade i fredsförhandlingarna mellan Khartoum och södra Sudan, men USA förbehöll sig rätten till fortsatta sanktioner om Khartoum inte ”visade tillräcklig fredsvilja”. Nya amerikanska sanktioner infördes 2007, med anledning av konflikten i Darfur. Men trots att USA var en ledande kritiker av Sudans krigföring i Darfur, förblev den amerikanska politiken motsägelsefull. Uppenbarligen fortsatte Sudan att ge USA värdefull information om islamistiska terroriströrelser.
 
Europeiska länder höll under 1990-talet distans till Sudan. Relationerna förbättrades dock efter millennieskiftet, innan konflikten i Darfur bröt ut, och EU var med och medlade i fredsprocessen i södra Sudan.
 
Inför åtalshotet från Internationella brottmålsdomstolen (ICC) 2008 (se Politiskt system) fick president al-Bashir moraliskt stöd av Afrikanska Unionen (AU), Arabförbundet och Islamiska konferensen. Han har kunnat besöka flera AU-länder som är anslutna till ICC utan att bli gripen, trots att ICC:s stadgar förpliktar ett medlemsland att gripa misstänkta krigsförbrytare. I detta fall har uppenbarligen den afrikanska solidariteten vägt tyngre än ansvaret mot ICC. Domstolen i Haag har upprepade gånger kritiserats från afrikanskt håll för att bara åtala afrikaner.
 
Kina viktig handelspartner
När regeringen i Khartoum har kritiserats i väst har det varit av största betydelse att den haft stöd från Kina och Ryssland, som är permanenta medlemmar i FN:s säkerhetsråd. Kina, i dag Sudans viktigaste handelspartner, utvinner och köper sudanesisk olja men bygger också industrier, främst i norra Sudan. Kina drar nytta av att västliga oljebolag under 1990-talet drog sig tillbaka från Sudan, efter protester från upprörda hemmaopinioner. I stället gick då asiatiska intressenter, med Kina i spetsen, in i oljeprospekteringen (jämför Naturtillgångar och energi).
 
Under 2007 anklagade Amnesty International Kina och Ryssland för att bryta mot FN:s vapenembargo för Sudan. (Enligt embargot ska stater som handlar med Sudan försäkra sig om att de inte militärt stöder någon stridande part i Darfur.) Även Kuwait, Saudiarabien och Vitryssland utpekades som vapenleverantörer.
 
Bland vapenleverantörerna finns även Iran, som från 1989 sakta närmat sig Sudan. Iran anses också smuggla vapen till Hamas i Gaza över en rutt via Jemen, Sudan och Egypten, men det är osäkert i vad mån Sudans regering är involverad. Sudan sympatiserar dock med Hamas, och Sudan är fientligt till Israel och beskyller rutinmässigt landet för att i olika sammanhang konspirera mot Sudan och utföra militära attacker inne i landet. Attackerna förmodas ha varit riktade mot vapensmugglare.
 
Vatten en källa till konflikt
Förhållandet till Egypten är av central betydelse, inte minst därför att båda länderna är beroende av Nilens vatten. Såväl Egypten som Sudan fick under kolonialtiden speciella garantier rörande flodvattnet, och i dag försvarar de sina rättigheter gentemot länder uppströms som vill avleda vatten, i synnerhet Etiopien och Uganda. Egypten stödde först kuppen i Sudan 1989, men när den nya regimens islamistiska politik uppenbarades försämrades förhållandet. Det förbättrades åter sedan al-Bashir 1999 avlägsnat islamisten al-Turabi från makten.
Förhållandet till Libyen har skiftat. Under al-Numeiri på 1980-talet var relationerna direkt fientliga. Al-Bashir har dock haft goda förbindelser med Libyen, som anklagat västvärlden för att vilja använda FN-trupper i Darfur för att komma åt Sudans olja.
 
Fram till 2005 isolerade kriget i södern Khartoum från de svarta afrikanska staterna, som sympatiserade med södra Sudan. Förhållandet till Uganda var spänt under 1990-talet. I ett fredsavtal 1999 lovade dock Sudan och Uganda att sluta stödja varandras rebeller. Ugandas armé fick rätt att förfölja den egenartade Herrens motståndsarmé (LRA), som terroriserat norra Uganda, in på sydsudanesisk mark. Misstankar fanns dock om att sudanesiska militärer fortsatte att stödja LRA.
 
Både Etiopien och Eritrea har stött sudanesisk opposition. I slutet av 1990-talet gjorde dock kriget mellan Eritrea och Etiopien båda länderna måna om att hålla sig väl med Khartoum, och en rad överenskommelser ingicks, bland annat om flyktingar. Sudan anklagade Eritrea för att träna och beväpna östsudanesiska rebeller, men relationerna normaliserades 2006, sedan Eritrea medlat mellan Sudans regering och rebellerna.
 
Konflikt med Tchad
Förhållandet till Tchad är komplicerat. Darfur gränsar till Tchad, och samma folkgrupper bor på båda sidor om gränsen. Den tchadiske presidenten Idriss Déby hade sudanesiskt stöd när han grep makten 1990. Men Déby tillhör zagawa-folket som i Darfur tagit del i upproret mot Khartoum.
 
Tchad försökte medla i Darfurkonflikten fram till 2005, då över 200 000 flyktingar från Darfur tog sig till Tchad. Även olika rebellgrupper har rört sig över gränsen i båda riktningarna. Efter att ha slagit tillbaka en rebellattack mot den egna huvudstaden bröt Tchads regering 2006 relationerna med Sudan. Länderna har anklagat varandra för att stödja den andra sidans rebeller men försökt undvika sammanstötningar mellan sina arméer. En rad fredsavtal mellan länderna har inte gjort någon märkbar skillnad.
 
Arméer och miliser
Sudans krigsmakt har starkt politiskt inflytande men är försvagad av intern maktkamp, korruption och möjligen också etniska motsättningar.
 
De halvmilitära Folkets försvarsstyrkor (PDF) bildades av al-Bashirs regim och verkar parallellt med den reguljära armén. PDF rekryterar frivilliga muslimer till att bli så kallade mujahedin. I kampen mot upproriska, icke-arabiska folkgrupper har krigsmakten sedan 1980-talet tagit hjälp av arabiska nomadgrupper som ansluts till PDF. I Kurdufan har dessa nomadkrigare omtalats som murahalin, i Darfur som janjawid, men det är inga officiella beteckningar utan snarare öknamn.
 
Källa: Landguiden

Sudan

Sudans ekonomi

Även om många sudaneser ännu lever i stor fattigdom har pengarna från oljan börjat sippra ned till gemene man. Svåra problem återstår dock att lösa efter delningen av Sudan sommaren 2011 då tre fjärdedelar av oljekällorna hamnade i den nya staten Sydsudan. Även om fredsavtalet och separationen förutsatte att norra Sudan skulle få fortsatt del i inkomsterna återstår det att komma överens om fördelningen. Samtidigt kan Sydsudan inte föra ut sin olja utan sudanesisk medverkan, eftersom ledningarna går till den sudanesiska Rödahavskusten, där också de enda raffinaderierna finns.
 
Sudan var länge ett av Afrikas allra fattigaste länder. Fortfarande lever människor i delar av landet – särskilt i öster och i Darfur i väster – i stor fattigdom. Omkring 40 procent av befolkningen beräknades i början av 2010 leva under det så kallade fattigdomsstrecket. Samtidigt har sudaneser, också utanför de stora städerna, upplevt en påtaglig höjning av sin levnadsstandard efter millennieskiftet.
 
På kort tid ryckte Sudan fram till att bli en av Afrikas rikaste stater. Internationella valutafonden (IMF) ansåg 2010 att Sudans bruttonationalprodukt (BNP) i det närmaste hade trefaldigats sedan president al-Bashir tog makten 1989, och att mycket av tillväxten skett under det senaste decenniet. Framför allt förklarades den snabba tillväxten av oljan, som började exploateras först i slutet av 1990-talet. Då pågick ännu inbördeskriget i södern. När oljepengarna först strömmade till användes de av regeringen till att köpa vapen, medan gerillan i södern, där de viktigaste oljekällorna finns, försökte hindra oljeutvinningen. Kriget kostade enorma summor och ödelade söderns traditionella ekonomi och det lilla som fanns av infrastruktur.
 
Först när regeringen i Khartoum och gerillan i södern kom överens om att dela på oljepengarna blev det möjligt att avsluta kriget. Och först då, runt 2005, kunde den verkliga oljeboomen börja. De sista åren fram till landets delning producerade Sudan omkring 500 000 fat olja om dagen, vilket gjorde landet till Afrikas tredje största oljeproducent söder om Sahara. Två tredjedelar av exporten gick till Kina.
 
”Före oljan” hämmades utvecklingen av ekonomisk vanskötsel. Nästan alla investeringar gick till området kring huvudstaden Khartoum. Den ekonomiska politiken präglades av tvära kast mellan nationaliseringar och privatiseringar. IMF hotade 1990 att utesluta Sudan. Regeringen gick därefter IMF till mötes med ökad skatteindrivning, avregleringar och privatiseringar. Den årliga tillväxten har sedan 1997 varit god. Avbetalningen på den enorma utlandsskulden har dock gått långsamt. En representant för Världsbanken uppskattade 2010 utlandsskulden till 25 miljarder US dollar. Ett år senare beräknades den ha ökat till 38 miljarder. Det finns ingen överenskommelse om hur skulden ska fördelas efter Sydsudans självständighet.
 
Omedelbart efter Sydsudans självständighet i juli 2011 meddelade president al-Bashir att regeringen hade antagit ett omfattande ekonomiskt krispaket för att försöka kompensera för det stora inkomstbortfallet när oljeproduktionen i ett slag minskade till cirka 115 000 fat per dag. Finansministern beräknade att statens inkomster skulle minska med 36 procent. Bland annat på grund av snabbt stigande matpriser och statens svaga finanser hade inflationen skjutit fart. Ett led i försöken att få bukt med prisstegringarna var enligt regeringen också övergången till en ny valuta som började distribueras ett par veckor efter landets delning. Statens utgifter skulle också skäras ned och arbetet fortsätta med att förbättra skatteindrivningen. Det osäkra ekonomiska läget gjorde att värdet på den nya valutan sjönk med 25 procent gentemot US dollarn under hösten 2011.
 
Konflikten med Sydsudan under början av 2012 (se Kalendarium) kostade enligt regeringen Sudan motsvarande 2,4 miljarder amerikanska dollar i form av minskad egen oljeproduktion och bortfallna transitavgifter för sydsudanesisk olja. Totalt minskade exporten med 83 procent från första kvartalet 2011 till samma period 2012. Inflationstakten ökade under samma perioder från 12,9 till 21 procent.
 
Under 2011 beräknades BNP ha minskat med 2,7 procent och väntades falla ungefär lika mycket 2012–2013, beroende både på förlorade oljeinkomster och på att befolkningen minskat med 20 procent efter landets delning. Regeringen har försökt kompensera bortfallet av oljeinkomster med ökad export av guld, men kraftigt fallande guldpris under 2013 ledde till att även de inkomsterna minskade kraftigt.
 
Sudanesiska centralbanken har vädjat till finansinstitutioner i arabländerna vid Persiska viken att deponera pengar i sudanesiska banker för att minska landets stora brist på hårdvaluta. Bristen på hårdvaluta tvingade 2013 centralbanken till två kraftiga devalveringar av landets valuta.
 
Försök att islamisera ekonomin under 1990-talet skapade förvirring i bankväsendet. 2003 beslöts att det islamiska systemet skulle existera parallellt med ett bankväsen av västerländskt snitt. Efter fredsavtalet med södern 2005 lättade regeringen i Khartoum något på den statliga styrningen av ekonomin. Reformer infördes för att underlätta internationell handel, men på grund av amerikanska sanktioner kunde sudaneserna inte handla med amerikanska dollar.
 
Regimens företrädare har starka privata intressen i näringslivet via hemliga bolag. Vissa drivs av den nationella säkerhetstjänsten och andra av enskilda medlemmar i regeringspartiet, medan en tredje kategori är islamiska ”välgörenhetsorganisationer”. De hemliga bolagen dominerar inom olje- och byggnadsindustrin och kommunikationer men återfinns i alla delar av ekonomin.
 
Det nya välståndet fördelas inte jämlikt. Presidentens trupper hör fortfarande till dem som gynnas mest. Företrädare för Världsbanken har dock berömt de styrande i Khartoum för att ha gjort kloka investeringar i infrastruktur, utbildning och jordbruk med vidhängande industrier.
 
Källa: Landguiden

Sudan

Turism i Sudan

Inbördeskrig och dåliga transporter har hindrat Sudan från att bli ett turistmål, men landet saknar inte sevärdheter.
 
Här finns livliga marknader och traditionell arabisk stadsmiljö i bland annat Khartoums grannstad Omdurman, möjligheter till bad och dykning vid Rödahavskusten och framför allt nubiska tempel och pyramider i norra Sudan. Att det ofta kan vara problem att få visum har inte direkt underlättat för turister att besöka landet. Hotell av internationell standard finns bara i Khartoum och Port Sudan. På grund av amerikanska ekonomiska sanktioner kan inga kreditkort användas i Sudan.
 
Källa: Landguiden

Sudan

Sudans geografi

Sudan är efter Algeriet Afrikas näst största land och drygt fyra gånger så stort som Sverige. Det ligger i nordöstra Afrika med en kort kust mot Röda havet. En stor del av landet domineras av Saharaöknen, men söderut tar gradvis busksavann över.
 
Namnet Sudan myntades av medeltida arabiska geografer: bilad as-sudan (de svartas land). I denna äldre betydelse betecknar Sudan inte ett enskilt land utan hela den geografiska övergångszon som skiljer Sahara från regnskogsbältet söder därom.
 
Större delen av Sudan är ett lågland som här och var bryts av bergskedjor och högplatåer. De högsta bergen finns i centrum av Darfurplatån i väster. I det södra slättlandet Kurdufan (även stavat Kordofan) ligger Nubabergen. En bergskedja löper också strax innanför kusten.
 
Historiskt har det inte funnits någon klart utstakad gräns mellan det som tidigare var norra och södra Sudan. Även efter landets delning i två stater sommaren 2011 (se Modern historia) tvistar man bland annat om till vilken sida det oljerika distriktet Abyei ska höra.
 
Nilen, världens längsta flod, rinner genom Sudan från söder till norr. Två av dess huvudarmar, Vita Nilen och Blå Nilen, flyter samman i huvudstaden Khartoum. Vita Nilen når Sudan från Uganda via Sydsudan. Blå Nilen rinner in från Etiopien i sydöst.
 
Källa: Landguiden

Sudan

Sudans Klimat

Klimatet är hett, särskilt i öknarna i norr, fast nätterna där kan bli kyliga vintertid. Normalt kan man bara räkna med regn i juli och augusti. Mellan april och juni förekommer ofta sandstormar.

Sudan

Sudans befolkning och språk

Efter drygt tjugo år av inbördeskrig mellan norra och södra Sudan slöts ett fredsavtal år 2005. Avtalet ledde fram till att landets delades i juli 2011 mellan den arabiskdominerade norra delen och den södra delen där majoriteten är svarta. Skiljelinjen mellan norr och söder gäller också religion: medan islam dominerar i norr bekänner sig söderns invånare till kristendom eller utövar traditionella religioner. Norra Sudans försök att införa islam i södern var en av drivkrafterna bakom inbördeskriget.
 
Sudanesisk befolkningsstatistik har länge betraktats som osäker. Den folkomröstning som föregick fredsavtalet gjordes redan 1993 och omfattade inte södern. Trots det förutsatte fredsavtalet att 72 procent av befolkningen hörde till norra och 28 procent till södra Sudan (nuvarande Sydsudan), och utifrån dessa siffror fördelades bland annat politiska poster och oljeinkomster mellan landets två huvuddelar.
 
I april 2008 genomfördes en ny folkräkning som blev kontroversiell redan innan den ägde rum. Resultatet skulle bland annat ligga till grund för fördelningen av resurser efter en eventuell delning av landet. Södra Sudan anklagade tidigt nordsidan för att med hjälp av folkräkningen manipulera befolkningssiffrorna till sin fördel, och dessa anklagelser upprepades när resultatet till slut publicerades i maj 2009. Enligt folkräkningen hade Sudan vid denna tidpunkt 39,1 miljoner invånare. Av dessa fanns 79 procent i norra och 21 procent i dåvarande södra Sudan (i dag självständiga Sydsudan). Södra Sudan protesterade mot resultatet och menade att södern omfattade en tredjedel av hela Sudans befolkning, inberäknat mellan en halv miljon och en miljon sydsudaneser som bodde i norr.
 
I det nya Sudan är araberna största folkgrupp men många har sitt ursprung i icke-arabiska folk. Politiskt dominerar tre arabiska klaner från Nildalen norr om Khartoum. Därifrån har hittills alla Sudans presidenter kommit. Skillnaden är stor mellan bofasta, jordbrukande araber i centrala Sudan och nomadiserande arabklaner i andra delar av landet, som i norra Darfur. De styrande i Khartoum uppmuntrar dock tankar på arabisk enhet.
 
I norra och centrala Sudan finns folk som är muslimer men inte araber. Nubierna, som sedan uråldriga tider bott längs Nilen i nordligaste Sudan och södra Egypten, övergår dock alltmer till att tala arabiska. De bör inte förväxlas med nuba, som är samlingsnamnet på en grupp svarta, nilo-sahariska folk i Nubabergen i Södra Kurdufan söder om Khartoum. Sedan Sudan blev självständigt 1956 har alla makthavare i Khartoum velat ”arabisera” de svarta nuba. Grupper av nuba och andra folk ska också ha fördrivits från landområden som de styrande velat ta i anspråk för storjordbruk. Många nuba anslöt sig på 1980-talet till södra Sudans gerillarörelse SPLM/SPLA. Khartoum svarade med hårda militära angrepp och förföljelser av nuba.
 
Kriget i Nubabergen pågick till 2002 då en vapenvila slöts. Från 2005 började flyktingar, inklusive före detta SPLA- soldater, återvända till Södra Kurdufan, men planerade utvecklings- och integrationsprojekt dröjde, och strider om jord och betesmarker skördade många offer. Både araber och nuba kände sig svikna av sina beskyddare från krigsåren (Khartoum respektive SPLM). De flesta nuba är idag muslimer. Genom delningen av Sudan blev nuba kvarlämnade som en minoritet i norr. I samband med Sudans delning utbröt nya strider i Södra Kurdufan och FN anklagade den sudanesiska armén för grov förföljelse av nuba.
 
Beja, som bor i bergen vid kusten, talar ett kushitiskt språk, besläktat med somaliska, men även beja blir alltmer arabiserade. Sedan 1980-talet, då boskapspest och torka härjade i öster, bor många beja i kåkstäder runt oljehamnen Port Sudan (se även Aktuell politik).
 
Darfur i väster domineras av svarta, muslimska bönder som talar nilo-sahariska språk. Området har fått sitt namn av majoritetsfolket fur. När en fur-dynasti på 1600-talet grundade ett mäktigt sultanat antog fur-folket arabiska namn och sedvänjor, men de behöll sitt språk och en egen identitet. Andra större svarta folk i Darfur är zagawa och masalit. I Darfur finns också nomadfolk som räknar sig som araber, och i norr är de i majoritet. Konkurrens om naturresurser mellan svarta och araber var en av faktorerna bakom den väpnade konflikt som utbröt i Darfur 2003 (läs mer i Darfur).
 
Mot slutet av kolonialtiden uppmuntrades afrikaner från andra länder att invandra till Sudan, en uppmaning som hörsammades av många som tillhörde hausa-folket i länder väster om Sudan.
 
Majoriteten av invånarna bor i centrala Sudan, framför allt runt städerna Khartoum, Khartoum North och Omdurman. Folk har sedan 1950-talet lockats till denna region på grund av den goda jordbruksmarken och arbetstillfällen inom industri och service. Även Nubabergen och Darfur i väster är ganska tätbefolkade. I övrigt är stora delar av Sudan obeboelig öken.
 
Flyktingarna
Under andra omgången av inbördeskriget i södra Sudan, 1983–2005, drevs över fyra miljoner sydsudaneser på flykt. Tre miljoner sökte sig till centrala Sudan, där myndigheterna inrättade permanenta flyktingläger utanför Khartoum. Kanske en miljon tog sig till omgivande länder.
 
Från och med 2005 började flyktingarna från södern återvända. I oktober 2009 hade enligt FN:s flyktingorgan UNHCR 2,5 miljoner återvänt, däribland 328 000 av dem som befunnit sig i grannländerna (se även Sociala förhållanden). En del sydsudaneser som etablerat sig i centrala Sudan ville bo kvar, men deras omständigheter försvårades när de fråntogs sina sudanesiska medborgarskap efter landets delning i juli 2011.
 
Flera miljoner människor har också drivits på flykt av konflikten i Darfur. FN uppskattade i början av 2011 antalet darfuriska internflyktingar till nästan 2,7 miljoner. Dessutom lever en kvarts miljon darfurier i flyktingläger i Tchad.
Under kriget mellan Etiopien och Eritrea 1998–2000 fanns etiopiska och eritreanska flyktingar i östra Sudan, och från 2003 har framför allt eritreaner åter sökt sig dit, däribland unga män på flykt från militärtjänsten. Under 2011 kom ungefär 1 600 eritreanska flyktingar i månaden till östra Sudan.
 
Språk 
Arabiska är officiellt språk, men många talar ett inhemskt språk vid sidan av arabiska. Regimen i Khartoum uppmuntrar minoritetsfolk att överge sina egna språk och helt övergå till arabiska.
 
Källa: Landguiden