fbpx
En bild på ett hotell sett från vattnet i Sharm el Sheikh

Egypten höjer bränsleprise

Egypten

Egypten höjer bränsleprise

Fuel increase Egypt

On 5 July, fuel prices rose sharply in Egypt in the latest attempt to cut fuel subsidies through the reform package agreed with the International Monetary Fund. The cuts in fuel subsidies are a condition for a $ 12 billion loan secured by the IMF in November 2016. This is the fifth and final increase.

To read more, please see:  http://english.ahram.org.eg/News/337425.aspx

2020-07-12


            

Egypten

Att handla i Orienten är att uppleva Orienten!

För att kunna uppleva shopping i Orienten på ett positivt sätt kan man följa följande tips:

  • Planera din shopping och reservera tid för detta utan att du behöver stressa för att hinna med något annat.
  • Var öppen och tacka ja om någon bjuder på dricka eller te i butiken eftersom detta öppnar en kanal för diskussioner och du kan få en givande pratstund eller kanske en ny vän i landet du besöker.
  • Ofta är det så att de flesta butiker har nästan samma produkter så det kan vara bra om du frågar i olika butiker vad det kostar och sedan väljer en butik där du trivs med personalen eller där du får en bra känsla.
  • Var säker på att ingen kommer att tvinga dig att köpa något du inte vill.

Om du vill gå i fred utan att behöva prata med någon så kan det vara bra om du undviker ögonkontakt, mörka solglasögon funkar bra i detta fall. När du inte önskar kontakt skall du inte svara alls på tilltal, även om någon pratar med dig, utan att helt ignorera är det mest effektiva. Detta signalerar också till andra säljare i närheten att du inte är en kund på utkik efter något att köpa och de kommer då lägga energi på andra istället.

 

Att handla i Orienten är att uppleva Orienten!

Att handla i Orienten är att uppleva Orienten!

Armenien

Missa inte vårt mässerbjudande!

Kanonerbjudande för dig som besöker oss på Seniormässan i Stockholm den 20-22 oktober 2015!

Malariafri safariresa till Sydafrika 31/3 – 8/4 – 2016

Orientenresor kan genom Afrikanoresor nu erbjuda Er 7 nätter på 5***** Safari Lodge i Sydafrika

för endast 2 500:- SEK per person.

Allt detta ingår:

  • 7 nätter på 5***** Safarilodge (Sebatana Private Reseve) i del i dubbelrum.
  • Frukost alla dagar. 
  • Te och kaffe alla dagar.
  • Välkomstdrink med info om reservatet och viltet.
  • Transfer från och till flygplatsen i Johannesburg*.
  • Fri internet.

*Transfern är anpassad till nedanstående flyg:

Flyginformation med Qatar Airways via Doha:

 
Avresa från ARLANDA 31 mars 2016 kl. 16:10
Ankomst Johannesburg 1 april 2016 kl. 08:45
Hemresa från Johannesburg 8 april 2016 kl. 14:30
Ankomst Arlanda 9 april 2016 kl. 06:55

Tillval:

  • Boka resan som paket med helpension och flyg t/r för ENDAST 11 900:- SEK per person.
  • Det finns ett stort utbud av safariturer, utflykter och aktiviteter som kan bokas och betalas på plats.
Till anmälan. Ange koden SENIOR.
 
VÄLKOMNA!

Sebatana Private Reserve

Sebatana Private Reserve

Sebatana Private Reserve

Sebatana Private Reserve

Sebatana Private Reserve

Sebatana Private Reserve

Armenien

Orient Travel på Seniormässan i Stockholm

Orientenresor deltar i år på Seniormässan i Stockholm den 20-22 oktober 2015.

Ni är välkomna att besöka oss i vår monter nr. C07:58

För mer information tveka inte att kontakta oss på 0470 170 70.

 

Orientenresor på Seniormässan i Stockholm

Orient Travel på Seniormässan i Stockholm

Armenien

Orient Travel på resemässan ITB i Berlin

Vår reseproducent Ahmed Hafez har besökt resemässan ITB i Berlin även i år och kommit hem med mycket spännande material inför nästa säsong. Ahmed har gjort mycket bra avtal med lokala arrangörer i bland annat Marocko, Indien och Iran och vi kommer därför kunna erbjuda nya spännande resor under nästa säsong.

 

Ahmed på ITB Berlin

Ahmed på ITB Berlin

Egypten

Demokrati tar tid

När man tittar på arabiska länder i efterdyningarna av den arabiska våren, är det lätt att dra den förhastade slutsatsen, som vissa tyvärr redan har dragit, att kampen för demokrati har misslyckats.

Två grundläggande lärdomar har vi alla, eller borde vi ha, lärt av händelserna de senaste tre åren: demokrati tar tid och det utvecklar sig bit för bit.

En snabb titt på den nuvarande situationen i länderna av den arabiska våren ger intrycket av att kampen för demokrati har misslyckats.

I Egypten kan ingripandet av militären och arméchef Abdel Fattah Al Sisi avsikt att ställa upp i presidentvalet ses som både en underminering av revolutionen och en uppgift om att återföra landet i den demokratiska processen. Militanta grupper vinner makt och ställer till stor förödelse på Libyen. Situationen i Jemen är inte bättre.

I Syrien, där det hemska inbördeskriget pågår, tycks regimen bara bli starkare, och oppositionen är inte bara hopplöst splittrade, men håller på att kapas av extremister och terrorister.

Inte heller i Tunisien, där de stridande parterna möts och växer samman, har ingenting konkret förverkligats.

Ingen förnekar bakslag och komplikationer. Vägen till demokrati är både besvärlig och lång.

Demokrati är inte en mobiltelefon som tillverkas i ett land, exporteras utomlands och enkelt och lätt används genom att trycka på en knapp, oberoende av gränser, hinder och kulturer.

Mycket finns att göra för att bädda in demokratin på ett effektivt sätt.

Först och främst måste man sprida sann medvetenhet och förståelse. En fråga som ställdes ofta, även före tillkomsten av den arabiska våren, var om människor i vår del av världen verkligen förstår demokrati.

Svaret, innan den arabiska våren och nu, är ingen.

Demokrati är inte okvalificerade frihet. Det är inte regeringen från folket, av folket, för folket. Det är inte ett enda val, och det är inte bara att vinna genom valurnorna. Inte heller är det majoritetsregeln.

Det är delvis alla dessa saker, men också så många andra sammanflätade saker.

Betydelsen av den arabiska vårens händelser är att de har lärt människor många lektioner – den hårda vägen – om demokrati.

En är att minoriteter inte kan ignoreras i en demokrati. En annan är att för att ha det livskraftiga folkets representation, behöver ett land livskraftiga politiska partier.

En tredje är att kompromissa är viktigt i en demokrati. En fjärde är att demokratiska förberedelser börjar hemma, i skolan och på universitetet – och genom andra sociala institutioner. En femte är att våld och förtryck inte främjar demokratin.

Dessa lärdomar, tror jag, är avgörande för demokratin att börja förverkligas.

Demokrati kan inte ske över en natt. Den behöver tid. Det är en fråga om evolution mer än revolution – eller kanske lite av båda.

En sak dock, ger oss hopp i den arabiska världen, mer än allt annat: folk vill ha demokrati, och även om de verkar ha dragit sig tillbaka lite nu, kommer de att fortsätta att insistera på det.

Men man ska inte glömma bort att vissa saker redan har förverkligas med avseende på demokrati: några riktiga politiska partier bildas, några överenskommelser mellan de olika parterna har skapats, vissa grundlagar håller på att reformeras, etc.

I Libyen arbetar man på en ny konstitution. I Egypten finns det en insikt bland alla att vinna i valurnan med fenomenala procentsatser inte längre tolereras.

Parterna i Syrien inser nu att det inte finns någon lösning utan kompromisser. Tunisien kan vara på randen till ett genombrott.

Människor som vill ha demokrati över en natt blir oerhört besvikna, cyniska och kritiska. De som tror demokrati tar tid, däremot har anledning att hoppas.

Det finns behov av tålamod. Det finns inga snabba eller smarta lösningar här.

Av Ahmad Y. Majdoubeh

 

Egypten

Stå upp när du talar med statsministern!

Jag tillbringade de värsta dagarna i mitt liv arbetande som bosatt läkare på avdelningen för tandkirurgi vid universitetet i Kairo ett år efter min examen. Korruptionen var skenande på avdelningen där söner och döttrar till rika och mäktiga individer fått orättvisa privilegier. Det fanns också en hel del manipulering av provresultat, samt oändliga ekonomiska och administrativa oegentligheter. Dessutom fanns det allvarliga brister i läkarnas prestation. Inte nog med att läkarna misshandlade patienter (som tvingades ta till fri läkarvård), de begick verkligen brott mot dem.
 
Det som irriterade mig mest var det förödmjukande sätt som professorerna behandlade läkare på. Professorer tyckte sig ha rätt att undertrycka sina elever. Alla ansåg sig ha rätt att förödmjuka dem som var under dem i rang, prefekten förödmjukade professorerna, som i sin tur förödmjukade assistenter etc. En av de professorer som övervakar en lärarassistents examensarbete brukade kalla honom en ”åsna”, Så fort professorn kom in i avdelningen, brukade han skrika:
 
– Var är åsnan? Jag vill se honom.
 
Vid detta tilltal, log assistenten och svarade: ” Jag är här sir”.
 
Jag minns att jag förebrådde assistent för att inte stå upp för sig själv. Han sa till mig:
 
– Professorn är som min pappa.
 
– Din pappa är tänkt att respektera dig, inte förödmjuka dig inför människor.
 
Den lärarassistent pausade och sade:
 
– Vilket är bäst? Att professorn respekterar mig och jag misslyckas på tentan, eller att han förolämpar mig och ger mig MA?
 
Detta var den härskande logiken på avdelningen. ”Ge upp din värdighet, för att gå vidare professionellt. Bär alla förolämpningar och om du inte kan ta det längre, förolämpa dem som är under dig i rang”.
 
Prefekten kallade på mig en dag och bad mig på ett nedlåtande sätt, att gå till tågstationen och köpa honom en biljett till Alexandria. Han hade gäster så jag ville inte förödmjuka honom i deras närvaro. Jag lämnade kontoret och ringde honom från den närliggande klinik. Vi hade följande konversation:
 
– Jag är ledsen sir, men jag kan inte köpa biljett till dig.
 
– Varför inte?
 
– Därför att jag arbetar som läkare, och inte som en PR- anställd.
 
– Du verkar vara galen. Få tag i den högst uppsatte på kliniken.
 
Den högsta uppsatte personen var professorn. Jag ringde honom och han tog telefonen:
 
– Ja sir. Till din tjänst.
 
Professorn, som hade avlagt doktorsexamen, gick för att köpa biljetten. Han kände sig hedrad att prefekten hade gett honom uppdraget att köpa biljetten till Alexandria. Jag lämnade denna fruktansvärda plats och reste till USA för att där ta en magisterexamen vid University of Illinois. Jag var tvungen att delta i föreläsningar om vetenskapen om vävnader med andra årets studerande. Under en av föreläsningarna, höjde en elev handen och sade till professorn:
 
– Jag förstod inte. Kan du förklara igen?
 
Professorn raderas vad som fanns på bordet och förklarade igen. Men eleven sa:
 
 – Jag är ledsen. Kan du vara snäll och upprepa förklaringen igen eftersom jag fortfarande inte förstår?
 
Professorn vände sig om för att radera igen, men han flyttade sin hand, vilket avslöjade hans otålighet. Studenten sa:
 
 – Varför är flyttar du din hand?,  Är du är trött på att jag inte förstår? Jag är inte dum. Om jag var dum, hade jag inte fått betygen som har fört mig hit.
 
Det blev helt tyst i lokalen. Jag som kom från Kairo-universitetet, förväntade mig en katastrof, men jag blev förvånad över att se professorn le och försiktigt prata med studenten:
 
– Jag menade inte att förödmjuka dig alls. Jag hoppas att du accepterar min ursäkt. Jag ska göra allt jag kan för att bättre förmedla denna information.
 
Jag fann mig själv inför två motstridiga logiker. På Kairo-universitetet, är studenter undertryckta och förödmjukade av sina seniorer i respektens namn. Vid universitetet i Illinois, behandlas studenter som människor vars värdighet måste bevaras. Eleverna där har rättigheter och skyldigheter. Om de utför sina uppgifter, får de sina rättigheter i utbyte. Skillnaden mellan dessa två logiker är skillnaden mellan autokrati och demokrati. Envälde är som cancer som sprider sig från presidentpalatset till samhället som helhet. Förtryckta människor förvandlas till små envåldshärskare och återger därmed det förtryck som de utsätts för, när det handlar om dem som är svagare än dem själva. Demokratiska ledare tjäna folket som väljer dem till kontoret genom fria och rättvisa val. Enväldiga ledare kan inte respektera människor eftersom de ser de människor som under dem. Hosni Mubarak använde aldrig några titlar när man tilltalade vetenskapsmän, konstnärer och universitetsprofessorer. Istället förlöjligade han dem ofta och förväntade att de skulle välkomna detta med tacksamhet. En berömd journalist ansåg det en ära när Mubarak förlöjligade hans stora mage framför hans kollegor och förolämpade honom. Han sade stolt:
 
– Vet du att presidenten kallade mig ( … )? Han tyckte alltid om att skämta med mig.
 
Dessa förödmjukande förhållanden står i skarp kontrast till normala och respektfulla mänskliga relationer i demokratiska samhällen. I demokratiska samhällen, har de som rengör gatorna samma rättigheter och skyldigheter som presidenter. Medborgarna hanterar presidenter med respekt, men också som jämlikar. Faktum är att i demokratier kan offentliga tjänstemän oftare vara föremål för hårdare juridisk kritik än vanliga medborgare. Att kritisera offentliga tjänstemän sker i samband med att säkerställa det nationella intresset. En brittisk kvinna som en gång närmade sig förre brittiske premiärministern John Major under hans valkampanj, skrek:
 
 – Mr. Major, du är en lögnare.
 
Hon kastade sedan ruttna ägg på honom, som träffade hans ansikte. Nyhetsbyråer visade bilder av statsministern med ansiktet täckt av ruttna ägg. Kvinnan greps men släpptes några timmar senare. Detaljerna i frigivningen var:
 
”Att kasta ägg på statsministern utgör inte ett hot mot hans säkerhet eller liv och kan därför inte betraktas som ett brott. I stället är det ett grovt sätt att uttrycka sin åsikt och brittisk demokrati garanterar yttrandefriheten”.
 
Sjukdomen av envälde sprider alltid från politik till etik. I ett demokratiskt samhälle, fungerar alla inom tydliga gränser. I ett autokratisk samhälle, å andra sidan, finns det en uppsjö av exempel på udda beteenden. Till exempel kan en juridikprofessor sätta sin kunskap till gagn för ledaren, utan hänsyn till människors rättigheter. När ledaren inte längre behöver honom, får professorn helt enkelt ansluta sig till oppositionen och kräver avlägsnandet av den styrande regimen. Men så fort det finns någon indikation på att ledaren kan vilja gynna professorn igen, rusar den senare för att erbjuda sina tjänster.
 
Det finns också författaren som skriver filmer och tv- serier som fördömer korruption, men som samtidigt prisar Mubarak och outtröttligt försöker presentera en idealiserad bild av statens säkerhet. Denna författare skildrar poliser, som länge torterade egyptierna och våldtog deras hustrur, som nationella hjältar som måste respekteras. Dessa etiska problem är produkten av envälde. I ett demokratiskt samhälle, behöver man inte bli vän med den statliga säkerhetsapparaten eller behaga ledaren för att säkerställa professionell framgång. Rättvisa råder i en demokrati. Individer lyckas på grund av sina talanger och sitt arbete, inte på grund av smicker och stöd från den statliga säkerhetsapparaten.
 
Jag hoppas att läsaren har förstått min avsikt. För några dagar sedan, konfronterade jag Egyptens tidigare premiärminister Ahmed Shafiq (när han fortfarande var i tjänst) på en tv-show på ON TV. Hedern här går till modet av affärsmannen Naguib Sawiris och mina vänners djupa känsla av nationell plikt: Yursi Fouda, Rim Magued, Albert Shafiq och Hamdi Qandil. Mitt samtal med Shafiq var inte vänligt och saknade smicker. Istället var det en allvarlig konfrontation med en viktig pelare i Mubaraks korrupta regim och den tjänsteman som ansvarar för massakern som ledde till döden för hundratals egyptier. Många egyptier förlorade också sina ögon på grund av användandet av gummikulor och tusentals försvann spårlöst. Jag ville konfrontera Shafiq och påpeka att han är politiskt ansvarig för dessa brott. Trots detta, var jag angelägen om att vara artig. Istället var det Shafiq som sänkte sin samtalsnivå och tillgrep allvarliga förolämpningar så fort han var trängd och när det stod klart att hans regering gav en utväg för resterna av den gamla regimen.
 
I ett demokratiskt system, tjänar presidenten folket. Medborgarna behandlar honom med respekt, men ser honom också som sin jämlike. I post-revolutions Egypten kommer medborgarna inte längre böja sig för presidenten i förnedring. Ingen medborgare kommer att vara stolt över att presidenten förolämpat eller förlöjligat honom eller henne. Från och med nu måste Egyptens president förstå att Egypten har förändrats. Han måste inse att gatans städare är egyptiska medborgare, som har rätt att förhöra presidenten, påpeka hans brister, och kräva ytterligare förklaringar av hans politik. Så fort jag lämnade studion, fick jag hundratals stödjande meddelanden och telefonsamtal, från egyptierna i och utanför landet. Jag är stolt över era ord kära egyptier. Jag fick den största äran från en far till martyren Mohamed Ramadan, den yngsta martyren i Alexandria. I ett brev från Ramadans far, fick jag berättat för mig att Ramadan, som ännu inte fyllt 16, dödades av en kula i huvudet. Han skrev: ”Tack. När jag såg dig på tv, kände jag att min sons blod är i ädla händer”.
 
Demokrati är lösningen.

Egypten

Brådskande sammanträde bland babianerna

Den 30 juni gick miljontals egyptier ut på gatorna för att dra tillbaka sitt förtroende för Morsy, och kräva ett slut på det muslimska brödraskapet regim.

Armén besvarade folkets vilja, störtade Morsy och hänvisade honom till rättegång och tillkännagav en plan för att omstrukturera Egyptens väg vidare.

Egyptierna fylldes av en känsla av glädje att de inte hade upplevt sedan Mubaraks fall. Men brödraskapet blev som galna, terroristattacker utbröt i Sinai och att egyptiska soldater dog blev till synes vardag. Och så samlade brödraskapet sina anhängare i Rabea Al-Adaweya och Al-Nahda, där de iscensätta sit-ins som inte var fredliga. Mängder av människor torterades av brödraskapet på båda dessa platser, deras kroppar kastades ut och hittades senare. Brödraskapets beväpnade miliser marscherade ut varje dag för att skjuta urskillningslöst mot oskyldiga åskådare.

En hel månad hade gått, brödraskapet fortsatte att begå brott på båda platserna. Invånarna i Rabea Al-Adaweya upplevde att deras liv hade blivit till ett helvete, medan de i Bein Al-Sarayat nära Al-Nahda blev överfallna av Brödraskapet. Dussintals dödades och hundratals fler skadades.

Men bland alla dessa tragiska händelser, glömde vi att Al- Nahda Square ligger precis intill Kairos anrika djurpark – öppnad år 1891, den första i arabvärlden och Afrika. Djuren inne i djurparken påverkats starkt av vad som hände i närheten. Rapporter inifrån djurparken har talat om ett allmänt tillstånd av depression bland djuren.

Elefanter, giraffer och lejon, tigrar och zebror, strutsar och många andra djur, har alla lidit. Babianer fick nog och började skrika och röra om tills alfahannen kom ut. Spatserande runt på händer och fötter, svansen stolt upphöjd, åtnjuter han stor respekt bland de andra babianerna. När han tittade på de andra, sänkte de långsamt sina röster tills det blev helt tyst. Sedan talade han i en blomstrande röst.

”Mina kära söner. Jag känner för er och lider med er, men jag råder er att lugna er så att vi kan tänka och agera klokt”, sa Alfahannen.

Men en annan babian sa: ”Vi kommer inte längre tolerera detta helvete”.

Ännu en annan babian hoppade upp och ner och sade: ”Vi har inte kunnat sova en hel månad. Och det hemska ljudet av skottlossning! De går ut och skjuter oskyldiga människor. Jag såg dem tortera en man till döds nära stängslet precis här utanför”.

”Jag såg dem lemlästa offrens kroppar med sina knivar”. sade en skräckslagen babiandam, medan hon höll sig om sina kinder. ”De är kriminella. De är vildar”.

Alfahannen skakade på huvudet, medan en annan babian som verkade vältalig men upprörd sa: ”Vi måste sluta prata och börja göra något. Visst är det regeringens plikt att skydda folket”?

”Det verkar Sisi och övergångsregeringen är ovilliga att bryta upp protesten av rädsla för olyckor” svarade Alfahannen försiktigt.

Babianerna började skrika högljutt.

”Offer kommer att falla på grund av brödraskapets sit-ins, inte tillslaget mot dem”, sade den vältaliga apan. ”De kommer att skjutas ihjäl eller torteras. Ändå kan jag inte förstå varför Sisi är tveksam, speciellt som han bemyndigades av miljontals egyptier för att bekämpa terrorism”.

”Det är möjligt att bryta upp sit-in utan offer, precis som man gör på andra håll i världen. Hur är det med vattenkanoner”?

Alfahannen sade: ”Glöm inte att de är beväpnade, vi har sett deras automatvapen. Det första brödraskapet skulle göra är att skjuta på soldaterna”.

”Då skulle soldaterna ha rätt att försvara sig”. svarade den vältalige babianen. ”Lyssna chefen, vi samlas här varje dag för att klaga och sedan går vi hem och gör ingenting. Vi måste hitta en lösning i kväll”.

Babianerna ropade igen.

”Lyssna, det är inte bara upp till oss”.  försäkrade babianledaren dem. ”Jag ska samråda med andra djuren och återkomma till dig snarast. Vänta på mig”.

Han hoppade högt upp i luften och försvann bakom träden. Babianerna väntade otålig en halv timme innan han kom tillbaka.

Alfahannen återvände med samma blomstrande röst: ”Mina söner, jag konsulterade med våra djur, och de är alla överens om att sit-ins  av dessa brottslingar måste skingras snabbt. Så sade lejonen, tigrarna, elefanterna, zebrorna och även den söta girafferna. Jag har aldrig sett dessa giraffer så arga som i dag”.

Babianerna verkade helt plötsligt entusiastiska.

”Snälla chefen, berätta vad du ska göra”. sade den vältalige babianen.

”De andra djuren bad mig att skicka ett meddelande till Sisi. Håller ni med om detta”? frågade ledaren.

Alla babianerna jublade sitt stöd, men den vältaliga babianen ställde en annan fråga: ”Och tror ni att Sisi kommer att bry sig om ett yttrande från djurparkens invånare?”.

”Det borde han”, svarade Alfahannen. ”Han måste avsluta vårt lidande. Vi djurparksdjur är en del av livet för egyptierna. De har åtnjutit fina tider här och har fina minnen. Vem av dem kom inte för att se oss som barn på skolresor? Vem kom inte hit som en ung man med sin fästmö”?

”Sisi måste veta att vi älskar Egypten precis som han gör. Trots att han bemyndigades av miljoner egyptier, är han tveksam eftersom han vet det muslimska brödraskapet skyddas av amerikanerna. Amerika pressar honom och regeringen så att brödraskapets protester skall sprida sig. Och när sammandrabbningar är utbredda överallt, kommer amerikanerna att ingripa och föra tillbaka brödraskapet att makten”.

Babianerna började skrika i ilska.

Den vältaliga babianen reagerade ilsket. ”Omöjligt ! Folket kommer inte att tillåta det. Sisi måste skydda egyptierna och skydda oss djur i djurparken”.

”Lyssna, ni vet att vår vakt Qadry har tillbringat 30 år med oss här och förstår vårt språk”. sade Alfahannen högt. ”Han har aldrig berättat det för någon, för vem skulle tro honom? Personligen pratar jag med honom varje dag. Jag gillar honom, och jag litar på honom. Jag föreslår att han förmedlar våra tankar till Sisi. Våra djurkollegor gav mig detta förslag. Jag vill höra era åsikter också. Du där, vad säger du?”.

”Hur kan Sisi låta egyptierna, som har gett honom sitt förtroende, utsättas för tortyr och mord på gatorna”? frågade den kvinnliga apan.

”Madam, glöm inte det funnits dödsoffer inom brödraskapet också”. svarade ledaren.

”Vi sörjer för offren på båda sidor, för varje person som dör i onödan”. sade hon. ”Men varför tillämpar inte regeringen lagen lika för alla och bryter upp de beväpnade sit-ins? Det är ju regel nummer ett”.

Alfahannen pekade mot en babian längst bak. ”Din tur”.

Babianen hoppade två gånger i luften för att lugna ner sig och sa sedan: ”Jag vill fråga Sisi varför den egyptiska regeringen dukar under för amerikanska påtryckningar. Sedan när önskar Amerika att det ska gå bra för Egypten? Amerika vill hålla brödraskapet vid makten bara för att uppnå sina egna intressen”.

”Lyssna, här är det budskap som Qadry kommer föra vidare från oss till Sisi” började Alfahannen ”Vi invånare i djurparken vill att du tar en tydlig ställning emot de kriminella” sit-ins på de två torgen. Vi är en del av det egyptiska folket, och vi älskar det här landet precis som du gör. Du var behörig att ta itu med terrorismen, men dagarna gick utan åtgärd. Vi kan inte sova, äta eller älska, och vi faller isär”.

”Högtiden Eid Al-Fitr närmar sig. Detta är en gjädjefyllt tillfälle för oss djur här för att möta tusentals besökare. Ingen kommer att besöka oss under den här tiden eftersom människor är rädda för de närliggande sit-ins. De skulle antagligen bli kidnappade och torteras till döds”.

”Inget annat land skulle tillåta det som pågår. Det egyptiska folket stöder dig Sisi, så glöm Amerika. Amerika kommer inte att bestämma vårt öde. Endast det egyptiska folket kan bestämma sitt öde”.

Babianerna märkte på hans röst hur han blev rörd av denna sista meningen. De var fyllda av entusiasm.

”Tror ni att ni godkänner mitt meddelande”? frågade Alfahannen publiken.

De hurrade och skrek av glädje.

Han log och vände sig bort.

 

Demokrati är lösningen.

 

Redigerad översättning från Al-Masry Al-Youm

Alaa Al-Aswany är en egyptisk författare , och en av grundarna av den politiska rörelsen Kefaya.

Egypten

Vem äger Egypten?

Jag vet inte varför jag mindes Shady Abdel Salam episk filmen ”Mumien”. Under två veckor mellan Washington och New York talar jag om Egypten. Jag pratade politik, ekonomi och andra saker också. Allt detta fick mig att leta efter den komplicerade formel som styr den historiska utvecklingen i Egypten.

Filmen hjälpte mig att förstå. Den handlar om invånarna i Al – Harba by i dalarna nära Luxor under 1800-talet då plundring av antika egyptiska föremål var på sin höjd och försäljningen till utlänningar på topp. Det var det enda sättet att leva i byn. Generation efter generation ärvde de detta levebröd, i tron att de antikviteter som de hittar inte är annat än meningslösa objekt och undrande varför dessa utlänningar tyckte om dem.

Ändå upptäckte Wanis, son till stammens äldste, att de inte var meningslösa föremål, utan faktiskt tillgångarna för en civilisation och en nation. Den unge upproriska mannen trodde inte längre på de äldste när de sa att det var vad de såg deras fäder och farfäder göra.

Allt detta var tvunget att ändras, men de boende vill inte att det något skulle förändras. Återförsäljaren visste det. Det var därför som när Selim inte leverera antikviteter, sade han ”Det kommer alltid att finnas en annan Selim”.

Frågan är nu: Kommer Egypten förbli oförändrad för en annan Selim att komma, eller kommer landet att förändras nu när vi vet vår plats i denna värld, som är längst ner på den? Kommer vi att fortsätta att leva på lån, bidrag och bistånd, med mer än en fjärdedel av befolkningen (23 miljoner människor) fattiga och analfabeter?

Sedan jag började skriva igen för Al Masry Al Youm i februari, har jag förkastat vårt misslyckande att förverkliga målet med modern, civil demokratisk stat under de senaste två århundradena. Jag har undrat om januari och juni revolutionerna och allt som hände däremellan skulle bana en väg som är annorlunda än vad vi hade tidigare, så att vi kan nå målet som har nåtts av mer än åttio länder i världen.

Jag gillade våra nu ansvariga ledare när de säger individuellt och kollektivt att ett misslyckande inte är ett alternativ, bara framgång är. Misslyckande skulle vara ett högt pris som nationen och många generationer som hade hoppas skulle betala dyrt för.

Optimism krävs, och beslutsamhet och uthållighet är dygder. Men vi har nyligen sett den största reträtten, kanske ända sedan tiden för ottomanerna. Detta gjordes med hjälp av allianser som Muslimska brödraskapet gjorde med Högsta rådet för de väpnade styrkorna och de revolutionära ungdomarna, som var tänkt att ta oss till den civila staten, men gick åt andra hållet.

Men vi är nu i en ny era, och vi har en annan möjlighet som vi inte trodde skulle knacka på vår dörr så fort. Men framgång kan bara uppnås genom ett mod att förändra misslyckanden och förändra hela vårt sätt att leva. Jag hoppades att vi hade modet att erkänna de många försök som har misslyckats tidigare.

Mina kriterier för misslyckande och framgång är antingen att Egypten förblir som Al-Harba by eller förändringar för någon annan Selim att komma, och bygger en civilisation som de gamla egyptierna gjorde för tusentals år sedan.

Jag vågar nämna tre historiska och strategiska faktorer som jag tror var orsakerna till misslyckandet. Jag kan ta itu med eliten och allmänheten, men jag hoppas att jag kommer att nå vårt ledarskap och den kommitté som ändrar eller skriver om konstitutionen (gör ingen skillnad).

Den första är att ägandet av Egypten som har nekats till majoriteten av egyptierna i mer än 6000 år. En miljon kvadratkilometer har alltid varit egendom av staten som representeras av en guvernör, en farao, en kung, en president eller en kolonialmakt.

Khedive Said, den fjärde härskaren i Egypten efter Mohamed Ali, Ibrahim och Abbas, var den första att ge lagfart på jordbruksmark till folket. Detta var den näst största sak han uppnått efter att ha bildat den nationella armén, som började de första stegen mot ett modernt Egypten.

Markägandet skapade en elit. Sedan kom industrimän, bankirer och stadsutvecklare. Allt detta kulminerade i Egyptens självständighet 1922. Under nästan ett sekel ägde egyptierna inte mer än 7 procent av marken, medan de statligt ägda åtminstone i teorin resterande 93 procent. Ändå klagar staten och investerarna alltid på att det inte finns tillräckligt med mark för projekt.

Frånvaron av egendom förvandlats till en nationell säkerhetskris i Sinai och längs den västra gränsen. Och medborgarskap kommer alltid att förbli ett vagt begrepp om det inte är översatt till ägande av mark, som liksom jordbruk, industrier och tjänster används av folket i Egypten.

Det andra är att ”flodnationen” Egypten, ett offer för tyranni, kommer att nå sin ekonomiska undergång när befolkningen når 100 miljoner. Men Egypten kan vara en första klassens ”havsnation”. Och öknar kan förvandlas till länkar mellan moderna områden vid stranden av Sinai, Röda havet och Medelhavet. Det finns inget framtid i ”flodnationen” som vi ärvt från våra fäder och förfäder. Den stora geniet är i ett ”havsnation” som är äventyrlig och kommunicerar med andra.

Den tredje är att ett land med en befolkning på 93 miljoner inte kan leva i ett sådant tillstånd av centralisering och undra varför det finns en brist på demokrati, spridning av tyranni och annan Selim kommer att utesluta det. Det finns inget alternativ till ett decentraliserat system med kapacitet och effektivitet i förvaltningen av resurser från alla egyptiska provinsers utvecklingsinitiativ.

Låt oss inte tala om identitet och islamisk sharia, för frågan är hur kan egyptierna dela rikedom och makt.

Dessa tre saker försöker svara på frågan om misslyckande och framgång, inte genom omfördelning av vad vi eller grupper av oss äger, utan snarare genom utsikterna för utvecklingen av ett mycket rikt land där fattiga människor bor.

 

Abdel Moneim Said