Oman öpnades för utländska besökare först år 1985 och även omsatsningarna på turism nu ökar, så görs det på ett försiktigt sätt för att inte utmana landets gamla traditioner. De främsta sevärdheterna är den gamla huvudstaden Nizwa och de äldre arabiska befästningar som finns i olika delar av landet. Det finns också fina sandstränder.

Statsreligionen ibadiya påverkar i hög grad den omanska kulturen. Ibadiya uppmuntrar varken sång och dans eller avbildningar. I generationer har dock de arabiska beduinfolken framfört svärdsdanser och landets många sjömän har sina egna sånger. Trots islams avvisande hållning till avbildningar finns dessutom en tradition av underjordisk bildkonst i Oman.

I övrigt har landets konst främst kommit till uttryck i utformningen av bruksföremål, inte minst fantasifullt utsmyckade dolkar och ornamenterade hus och krukor. Det finns även ett framstående guld- och silversmide.

Under senare år har västerländsk masskultur nått landet och existerar numera parallellt med den traditionella kulturen. En modern omansk litteratur har också vuxit fram, bland annat genom en rad yngre kvinnliga författare.

När Oman började moderniseras från 1970 och framåt byggdes vägnätet ut. Idag är det bara ett fåtal bergsbyar som inte kan nås med bil. Järnvägar saknas däremot.

Hamnen i staden Salalah i den sydliga provinsen Dhofar är en viktig omlastningsplats för frakttrafik till och från Persiska viken samt områden vid Indiska oceanen. Hamnen har byggts ut och drivs av ett företag som delägs av omanska staten, ett amerikanskt bolag och danska Maersk. Den har på kort tid blivit en av de största containerhamnarna i regionen. Delvis har denna utveckling skett på bekostnad av hamnen Mina Qabus vid Matrah.

Flygfält finns utanför de flesta städer, Muskat och Salalah har internationella flygplatser. Oman Aviation Services sköter inrikesflyget och flygtransporter. Oman äger tillsammans med Bahrain, Qatar och emiratet Abu Dhabi i Förenade arabemiraten flygbolaget Gulf Air.

Grundskolan i Oman är avgiftsfri, men ingen skolplikt råder. Omkring tre fjärdedelar av barnen börjar ändå skolan och två redjedelar fortsätter till högstadiet.

Sedan slutet av 1990-talet har landet en tioårig grundskola, följd av ett tvåårigt gymnasium. En stor del av lärarkåren kommer från andra arabländer. Undervisning i engelska ges från första skolåret.

År 1986 fick Oman sitt första Universitet, Sultan Qabus-universitetet, som 2002 hade cirka 12 000 studenter, varav hälften var kvinnor. Det finns också ett antal specialiserade högskolor.

När moderniseringen av Oman inleddes 1970 (se Modern historia) var omkring 80 procent analfabeter. 2003 hade andelen sjunkit till 25 procent, bland annat med hjälp av vuxenskolor.

Oman har ett väl utbyggt socialt trygghetssystem för landets egna medborgare, men de utlänningar som arbetar i landet står i huvudsak utanför systemet. Endast en låg grundavgift finns inom hälso och sjukvården, som har byggts ut kraftigt sedan 1970. I början av 2000-talet hade landet ett sextiotal sjukhus och medellivslängden bland omanier har ökat med 15 år på ett kvartssekel.

Kvinnor är generellt mer självständiga i det omanska samhället än i andra arabländer.

De allra flesta av invånarna i Oman är muslimer och en stor majoritet av dem bekänner sig till den islamiska riktningen ibadiya. Denna riktning uppstod redan på 600-talet och är i Oman – som enda land i världen – statsreligion. Ibadiya skiljer sig från andra muslimska riktningar främst genom att den förespråkar att imamen (den andliga ledaren) ska väljas av församlingen. Övriga muslimer i landet bekänner sig till de sunnitiska eller shiitiska riktningarna.

En stor del av Omans många utländska gästarbetare är hinduer från Sydasien. Det finns också en liten kristen minoritet. Utlänningarna får utöva sin religion och bygga kyrkor eller tempel, men icke muslimer får inte missionera eller publicera religiöst material i landet.

Omans medborgare arbetar företrädesvis inom statsförvaltning och offentlig sektor, medan industri och privat tjänstesektor främst sköts av utländsk arbetskraft, så kallade gästarbetare. Mer än halva arbetskraften i Oman utgjordes några år in på 2000-talet av utlänningar från fattigare länder i Mellanöstern och Asien.

Regeringen har dock som mål att minska andelen utlänningar i landet, en kampanj som kallas omanisering. Det innebär att kvalificerad utländsk arbetskraft ska ersättas med välutbildade omanier. Utlänningar som saknat giltiga uppehållstillstånd har utvisats.

Orsakerna bakom omaniseringen är att födelsetalen bland medborgarna ökar och antalet jobb inom den offentliga sektorn har minskat på grund av nedskärningar. Arbetslösheten bland unga omanier har därför börjat bli ett allvarligt problem för regeringen och fler arbetstillfällen åt omansk ungdom har blivit ett viktigt mål. Omaniseringen motverkas dock av lönebilden. En utländsk får hälften så mycket eller mindre i lön som en omansk medborgare med motsvarande arbetsuppgifter. Det gör att framför allt privata företag hellre anställer utlänningar. Genom lagstiftningen omomanisering ökade dock andelen anställda medborgare i den privata sektorn från 5 procent 1995 till 20 procent 2004.

Omanierna skyddas av en väl utvecklad arbetsrätt, medan gästarbetarna inte åtnjuter samma rättigheter på arbetsmarknaden. Facklig verksamhet är förbjuden för både omanier och utländska gästarbetare.

Av Omans medborgare är merparten araber, indelade i olika stammar. Av dessa är omkring fem procent nomader. Bergsbefolkningen i provinsen Dhofar i söder liknar till utseende och levnadssätt invånare på Afrikas horn och har andra modersmål än arabiska (se nedan). I städerna längs kusten lever sedan århundraden andra mindre folkgrupper, fram för allt perser, balucher (från Pakistan och Indien) och afrikaner.

Sedna olja började utvinnas i stor skala på 1970-talet har många gästarbetare invandrat från Indien, Bangladesh och Pakistan. Även mindre grupper av kvalificerad arbetskraft har kommit från bland annat Europa, USA och Egypten. Numera är över en fjärdedel av landets befolkning på omkring 2,6 miljoner invånare (2005) utländska gästarbetare, som saknar medborgarskap.

Huvuddelen av Omans befolkning lever på de tre procent av landytan som utgörs av kustslätter. Knappt hälften av invånarna bor i eller omkring huvudstaden Muskat på nordostkusten. Många bor också längs norra kusten och på kustremsan i Dhofar.

Det officiella språket är högarabiska, men de flesta talar nyarabiska dialekter. I affärslivet och statsförvaltningen används i allmänhet engelska. Bergsfolket shihuh på Musandamhalvön i nordväst talar en variant av persiska och i Dhofar talas förutom arabiska de semitiska språken mehri, bathari, harsusi och shkhawri.

Omans utrikeshandel domineras av olja och naturgas. Grönsaker och frukt, framför allt dadlar, har också viss betydelse som exportprodukter. Importen består av transportutrustning, maskiner, fordon och livsmedel. Förenade arabemiraten, Japan, Iran, Saudiarabien, Yemen och Tyskland är viktiga handelspartner, liksom Storbrittanien och USA. USA och Oman slöt 2006 ett bilateralt frihandelsavtal.

Klimatet i Oman subtropiskt med heta, torra somrar och milda vintrar. Vid kusten är det mycket hett och fuktigt mellan april och september, medan vinterhalvåret har et mer drägligt klimat. Nederbörd, som sydvästmonsunen för med sig, faller främst vid kusten och i den sydliga provinsen Dhofar. Den höglänta delen av inlandet får också en del regn.