Oman är ett sultanat (ett slags monarki) där all makt är samlad hos härskaren, sultanen. Denne utser landets ministrar, leder regeringsarbetet och är själv utrikes-, försvars- och finansminister.

År 1996 införde sultan Qabus ibn Sa’id för första gången i Omans historia en skriven författning. Den slår fast att det ska finnas en rådgivande församling (ett ”parlament” utan makt) med två kamrar: underhuset, majlis ash-shura, med 84 ledamöter som väljs direkt av folket och överhuset, majlis ad-dawlah, med 41 ledamöter som utses av sultanen bland ”framstående omanier”. År 2000 hölls de första direkta valen till underhuset, men då fick knappt en tiondel av invånare med medborgarskap rösta. Vid nästa val 2003 var dock samtliga medborgare som fyllt 21 år röstberättigade – även kvinnorna.

Underhuset granskar lagförslag från regeringen men har ingen egen lagstiftande makt. Det har bara en rådgivande funktion, främst i ekonomiska frågor. Överhuset ska enligt författningen utgöra ”en länk mellan regeringen och folket”. Eftersom parlamentet i praktiken saknar makt har varken medborgare eller utländska gästarbetare några egentliga möjligheter att på demokratisk väg påverka politiken. Inga politiska partier är heller tillåtna.

Tronföljden efter den nuvarande sultanen Qabus ibn Sa’id, född 1940, riskerar att bli problematisk, eftersom han inte har några egna barn och inte heller har utsett någon efterföljare. Enligt grundlagen ska sultanens efterträdare utses av hans familj inom tre dagar efter hans död. Om inte detta sker ska Försvarsrådet , som består av högt uppsatta företrädare för försvaret och statsförvaltningen, utse den efterträdare som sultanen själv utpekat i ett slutet kuvert.

Burma styrs sedan 1988 av en militärjunta, som regerar landet via dekret. Juntan kallar sig, efter en omorganisering 1997, ”Statliga rådet för fred och utveckling” (State Peace and Development Council, SPCD). Ländets högsta militärer dominerar bland de tolv medlemmarna.

Militärjuntan avskaffade den författning som general Ne Win infört 1974 och som föreskrev enpartistat och en ”burmesisk väg till socialismen”. Samtidigt upplöstes landets parlament (folkförsamlingen) och alla övriga statliga institutioner. En regering bildades, dominerad av militären, men alla viktiga beslut fattas av ledarna i juntan.

Syftet med det allmänna valet 1990 antogs allmänt vara bildandet av en ny lagstiftande folkförsamling som skulle utarbeta och anta en ny författning. Men när oppositionen vunnit valet ändrade militären vallagen i efterhand. Inget parlament sammankallades. Avsikten med valet sades endast ha varit att utse ledamöter till ett organ som skulle skriva författningen, ett så kallat nationalkonvent.

Nationalkonventet, med drygt 700 medlemmar, höll sitt första möte i januari 1993. Men innan dess hade flertalet valda ledamöter fråntagits sina mandat och ersatts med militärtrogna kandidater. Bara ett sjuttiotal av de oppositionspolitiker som valts 1990 tilläts delta. Konventet föreslog en författning som skulle ge militären en permanent ledande roll i landet. Oppositionen protesterade häftigt och den ledande rörelsen uteslöst från konventet, som slutade att mötas våren 1996. Ett nytt nationalkonvent, utan oppositionspolitiker och bara med delegater utsedda av militären, möttes dock några gångar efter 2004. I september 2007 tillkännagav regimen att nationalkonventet hade slutfört uppgiften att dra upp riktlinjer för en ny författning. Enligt de militära ledarna ska författning godkännas i en folkomröstning och därefter ska val hållas.

Burma är formellt en förbundsstat med sju delstater för de nationella minoriteterna samt sju så kallade divisioner i de områden där största folkgruppen, burmanerna, bor. På papperet har minoriteterna rätt till ett visst självstyre, men i praktiken är makten koncentrerad till juntan i Rangoon.

Regimen meddelade i november 2005 att regeringen och alla ministerier hade inlett en flyttning till en nybyggd anläggning, som kallades ”kommandocentral”, utanför staden Pyinmana 30 mil norr om Rangoon. En intensiv byggnadsverksamhet hade inletts med avsikt att skapa en administrativ huvudstad på platsen. Enligt juntan skulle ”en modern och utvecklad nation byggas” och därför krävdes ett ”centralt placerat regeringssäte”. Det verkliga syftet med flytten var okänt; bland de möjliga förklaringar som förekom nämndes att platsen ansågs säkrare i händelse av ett fientligt anfall eller att juntan enligt burmesisk tradition hade lyssnat på astrologer. I mars 2006 hålls en stor militärparad i den nya huvudstaden som officiellt fick namnet Naypyidaw, vilket betyder ”kungarnas säte”. Utländska ambassader och organisationer har dock stannat kvar i Rangoon.

Georgiska eller snarare tre inbördes besläktade språk som utgör georgiska, nämligen kartvelisk, svan-semitiska och mingrelo Laz hör alla till den södra grenen av den så kallade Ibero-kaukasiska språkgruppen. Även om det finns flera teorier på ovanstående språket ursprung, mest moderna lingvister överens om att de alla härstammar från en ursprunglig proto-georgiska språk som kallas Gamla kartvelisk dock som en följd av migration inom Georgien och den gradvisa upphörande av kontakt med varandra på grund lokala geografiska hinder som utvecklats gradvis i olika riktningar. Således udspaltede ”tzanisk”, det språk som talas i det antika Kolkhis och från vad mingrelo-Laz stammar i 1900-talet f.Kr. från oldkartvelisk, men gick iväg först med klassiska georgiska (det vill säga grunden för den moderna georgiska) fram till 800 – talet f.Kr., varefter de två språken inlett skilda vägar.Swan Tisk talat om ”svanar” i höglandet kring Inguri avrinningsområde, dock verkar vara utsöndras direkt från oldkartvelisk redan omkring 2000 f.Kr. De nämnda språkliga segregation används nu bara regionalt till förmån för moderna georgiska, talat hela republiken, men trots att de alla har ett gemensamt ursprung, en invånare i hand Tbilisi har svårt mingrelisk tid förståelse eller svan semitiska. Dessutom ett antal mycket lokala dialekter, speciellt bland den georgiska berget bor i fjällområdet, nämligen khevsurer, pshaver och tusheter. 

De georgiska alfabetet förmodligen utvecklades ursprungligen omkring 500-talet f.Kr. på grundval av arameiska bokstäver, men sänkte den efter dess omvandling till kristendomen som ett resultat av influenser från den grekiska och armeniska. Dess livskraft genom landets turbulenta historia är förmodligen den viktigaste faktorn bakom Georgiens överlevnad som folk. 

Kaukasus geografiska betydelse som klassiska migration korridoren mellan Centralasien och Främre Orienten, tillsammans med topografin under många årtusenden gjorde det en naturlig lösning område för förföljda folk och de resulterande språket rikedomen har sedan antiken varit viktiga kännetecken. Till exempel in den romerske historikern Plinius som romarna gjorde 130 tolkar för att kommunicera med infödda och när det gäller Georgien grekiska rapporter mannen Strabo att staden Dioskurias (nuv. Suchumi) vid Svarta havet dagen samlades 70 olika stammar, var och en med sitt eget språk. Den senare arabiska geografer kallade helt enkelt Kaukasus ”Jabal al-Alsan” – språk berg 

Förutom georgiska talas det finns också flera andra språk i dagens Georgien, främst av de större nationella minoriteter. Dessa är till exempel. om azeriska (azerbajdzjanska), som tillhör den turkiska altai’iske språkfamiljen, armeniska bilda sin egen gren av de indoeuropeiska språken och slutligen ossetiska, är ett indo-iranska språk relaterade till persiska.

Omans grundlag garanterar press- och tryckfrihet – men bara så länge statens säkerhet inte utmanas eller människovärdet skadas. I praktiken kontrolleras landets massmedier i stor utsträckning av de politiska makthavarna. Pressen censureras och journalister utövar därför självcensur för att undvika trakasserier från myndigheterna. All kritik av sultanen – landets härskare – är förbjuden, medan regeringens politik och dess tjänstemän får lov att kritiseras.

Det utkommer en handfull dagstidningar i Oman, varav hälften är på engelska. Därutöver ges drygt 20 tidsskrifter ut. Störst bland dagstidningarna är den arabiskspråkiga al-Watan, medan Times of Oman är största engelskspråkiga dagstidning.

Militären har under åren bildat olika politiska rörelser för sina anhängare. Juntans nuvarande stödparti heter Förenade förbundet för solidarisk utveckling (United Solidarity Development Association, USDA). Det bildades 1993 som en formellt opolitisk civil stödorganisation och upphöjdes 1997 till ett politiskt parti. Antalet medlemmar ökade snabbt – till cirka 16 miljoner 2001 – främst beroende på att bl a studenter och statstjänstemän rekryterats efter påtryckningar eller löften om förmåner.

Av de 93 partier som deltagit i valet 1990 förbjöds senare alla utom nio, bland annat de flesta av minoritetsgruppernas partier. Nationella förbundet för demokrati (National League for Democracy, NLD), vars ledare är Aung San Suu Kyi, har sedan det grundades 1988 för det mesta trakasserats och förföljts. Partikontor har tvingats stänga och många medlemmar har inte vågat vara kvar i partiet. Trots avhopp bland annat 2006 anses dock att det folkliga stödet för NLD ännu är omfattande.

Burmeser i exil har bildat oppositionsgrupper, bland annat Unionen Burmas nationella koalitionsregering (National Coalition Government of the Union of Burma, NCGUB), vars ”premiärminister” heter Sein Win. Studenter som flydde till Thailand efter 1988 bildade Demokratiska fronten för studenter i hela Burma (All Burma Students Democratic Front, ABSDF).

Oman öpnades för utländska besökare först år 1985 och även omsatsningarna på turism nu ökar, så görs det på ett försiktigt sätt för att inte utmana landets gamla traditioner. De främsta sevärdheterna är den gamla huvudstaden Nizwa och de äldre arabiska befästningar som finns i olika delar av landet. Det finns också fina sandstränder.

Statsreligionen ibadiya påverkar i hög grad den omanska kulturen. Ibadiya uppmuntrar varken sång och dans eller avbildningar. I generationer har dock de arabiska beduinfolken framfört svärdsdanser och landets många sjömän har sina egna sånger. Trots islams avvisande hållning till avbildningar finns dessutom en tradition av underjordisk bildkonst i Oman.

I övrigt har landets konst främst kommit till uttryck i utformningen av bruksföremål, inte minst fantasifullt utsmyckade dolkar och ornamenterade hus och krukor. Det finns även ett framstående guld- och silversmide.

Under senare år har västerländsk masskultur nått landet och existerar numera parallellt med den traditionella kulturen. En modern omansk litteratur har också vuxit fram, bland annat genom en rad yngre kvinnliga författare.

Mellan Svarta havet i väster och Kaspiska havet i öster löper den mäktiga bergskedjan Kaukasus. Hela det område där bergskedjan ingår kallas Kaukasien. Detta område tillhörde tidigare Sovjetunionen. Idag räknas Nordkaukasien, med huvuddelen av Kaukasus, till Ryssland. Sydkaukasien är uppdelat i de tre självständiga staterna Georgien, Armenien och Azerbajdzjan. Sydkaukasien kallades tidigare Transkaukasien, ”landet bortom Kaukasus” – alltså sett från Moskvas synvinkel.

Någonstans i Kaukasien har man tänkt sig att Europa skiljs från Asien. Här finns dock ingen skarp naturlig gräns – varken geografiskt eller kulturellt – mellan världsdelarna.

Militärjuntan avskaffade det civila rättsväsendet 1988, men återinrättade civila domstolar 1992. Många domare är dock före detta militärer. Rättegångar mot oppositionella hålls oftast bakom stängda dörrar och utan försvarsadvokater. Minsta kritik som uttalas mot juntan kan leda till fleråriga fängelsestraff, och förhållandena i fängelserna är mycket hårda. Enligt en rapport 2006 från en asiatisk stödgrupp för politiska fångar hade 127 demokratiaktivister dött i fängelse sedan 1988.

En FN-representant för mänskliga rättigheter beräknade hösten 2003 att antalet politiska fångar var cirka 1 300. FN-organet ILO har uppskattat att omkring 800 000 burmeser hålls i tvångsarbete trots att regimen formellt förbjöd detta år 2000. Diplomatiska källor uppgav hösten 2004 att kanske 100 000 människor, inklusive de politiska fångarna, befann sig i landets överfulla fängelser och arbetsläger.

När Oman började moderniseras från 1970 och framåt byggdes vägnätet ut. Idag är det bara ett fåtal bergsbyar som inte kan nås med bil. Järnvägar saknas däremot.

Hamnen i staden Salalah i den sydliga provinsen Dhofar är en viktig omlastningsplats för frakttrafik till och från Persiska viken samt områden vid Indiska oceanen. Hamnen har byggts ut och drivs av ett företag som delägs av omanska staten, ett amerikanskt bolag och danska Maersk. Den har på kort tid blivit en av de största containerhamnarna i regionen. Delvis har denna utveckling skett på bekostnad av hamnen Mina Qabus vid Matrah.

Flygfält finns utanför de flesta städer, Muskat och Salalah har internationella flygplatser. Oman Aviation Services sköter inrikesflyget och flygtransporter. Oman äger tillsammans med Bahrain, Qatar och emiratet Abu Dhabi i Förenade arabemiraten flygbolaget Gulf Air.