Jordanien har ett utsatt läge, inklämt mellan starka grannstater i en orolig region. Landets strategi har varit goda kontakter med en stormakt (förr Storbritannien, numera USA) som kan ingripa om det blir hotat. Samtidigt har jordanierna satsat på ett eget starkt försvar och den jordanska armén är arabvärldens kanske bäst utbildade, utrustad med vapen främst från USA. Jordanien har i väst länge setts som ett ovanligt stabilt arabland, som också ställt upp i olika fredsinitiativ för Mellanöstern. Kung Abdullah går dock en svår balansgång med sin västvänliga utrikespolitik, som en stor del av befolkningen är skeptisk till.

Jordanien har uppnått ett större välstånd än många andra stater i Mellanöstern, trots brist på naturtillgångar och en alltför liten jordbrukssektor, men främst tack vare utländskt bistånd, inkomster från jordanska gästarbetare utomlands och export av fosfat. Jordanien har också dragit fördel av sitt läge som knutpunkt för handeln mellan Europa och Mellanöstern samt av en välutbildad arbetskraft. Särskilt viktigt har palestiniernas kunnande och kapital varit för den ekonomiska utvecklingen, inte minst för finanssektorns tillväxt.

Armeniska befolkningssiffror är osäkra. Under sovjetepoken berördes Armenien föga av de folkomflyttningar som följde på deportationer och storskaliga industrialisering i andra delar av Sovjetunionen. Många, kanske upp till en miljon av landets invånare, lämnade dock Armenien från slutet av 1980-talet och under 1990-talet. Bland andra gav sig nästan alla Armeniens azerier (azerbajdzjaner) av under konflikten med Azerbajdzjan. I stället tog Armenien emot 250 000 etniska armenier från Azerbajdzjan. Redan innan dess var dock över 90 procent av Armeniens invånare etniska armenier.

Områden utanför Armenien som historiskt bebotts av armenier finns i östra Turkiet och i Irans nordvästligaste hörn. Runt sjön Van i Turkiet bodde ännu i början av 1990-talet ca två miljoner armenier; de fördrevs dock eller dödades av den osmanska armén under första världskriget. De få armenierna i dagens Iran (kanske 200 000) och Turkiet (än färre) bor främst i städerna. Armeniska minoriteter finns även i andra länder. En och en halv miljon bor i andra före detta sovjetrepubliker, framför allt i Ryssland. En politiskt betydelsefull grupp är de upp till 170 000 armenier som bor i Nagorno-karabach i grannlandet Azerbajdzjan. Ytterligare två och en halv miljon armenier bor i USA, Frankrike och olika länder i Mellanöstern. I Jerusalem finns sedan gammalt en armenisk stadsdel.

Presidenten utser medlemmar i en särskild kommitte som avgör vilka politiska partier som ska tillåtas. De flesta får avslag. Partier grundade på religion, kön eller tillhörighet till någon särskild folkgrupp är förbjudna. År 2007 fanns 21 godkända oppositionspartier.

Regeringspartiet Nationldemokratiska partiet (Hizb al Dimuqratiyah al Wataniyah, HDW, engelsk förkortning NDP) kontrolleras ytterst av president Mubarak och på senare tid allt mer av hans son. Partiet har makten i såväl parlamentet som lokala församlingar och dess hand vilar tung över massmedier, fackförbund och den stora offentliga sektorn. NDP är främst ett maktinstrument och dess vaga ideologi, mellan socialism och kapitalism, har öppnat för fraktioner inom partiet.

Både valsystemet och själva maktstrukturen garanterar NDP framgång. Partiet representerar i stort sett samma elit – landsbygdens lokalpolitiker, offentliga sektorn, militären – som tjänat makten sedan 1952. NDP kan sägas har ersatt mittenkrafterna i Arabiska socialistunionen, ASU, som var regeringsparti fram till 1978 då enpartisystemet upphörde.

Traditionen att inte ifrågasätta makten lever kvar, främst på landsbygden, medan oppositionen har störst framgång i städerna. Rådande maktstruktur förklarar landets relativa stabilitet och kontinuitet, men är ett avgörande hinder för verklig demokrati. Oppositionspartierna får ge ut tidningar och tillåts hålla möten, men regimens politiska allmakt gör dem ändå kraftlösa.

Den viktigaste oppositionsrörelsen, Muslimska brödraskapet (Hizb al-Ikhwan al-muslimoon), är förbjuden sedan 1954 men kan ändå bedriva en viss politisk verksamhet. Vid valen ställer representanter för brödraskapet upp som oberoende kandidater eller under täckmantel av något annat parti. Sedan valet 2005 besätter Muslimska brödraskapet nära en femtedel av platserna i parlamentet.

Brödraskapet vill upprätta en stat helt och hållet grundad på islam och motsätter sig freden med Israel. Rörelsen, som har omfattande folkligt stöd, tar avstånd från terror men kontrolleras hårt av regimen, som ser den som en civil gren av de militanta islamistiska grupperna (se Modern historia).

Tusentals av brödraskapets medlemmar har suttit fängslade utan rättegång i åratal och flera ledare har avrättats. Ledare sedan 2004 är Muhammad Mahdi Akef, som satt fängslad i 20 år. Han anses stå nära den palestinska Hamasrörelsen och är ideologiskt en mycket inflytelserik person i Egypten.

Nya delegationspartiet, Wafd (Hizb al-Wafd-al-Jadid), arvtagare till det nationalistparti som fanns i början av 1900-talet (se Äldre historia), förespråkar privatisering och politisk liberalisering. Vänsterpartiet Progressiva nationella unionistpartiet, al-Tajamaa (Hizb al-Tajamaa al Wataniyah al Tagadamm al Wahdwa) vill stärka den offentliga sektorn och är emot närmandet till Israel. Partiet består av ASUs gamla vänster, tidigare Nasseranhängare och kommunister. Demokratiska arabiska nasseristpartiet är en mer radikal version av al-Tajamaa.

2004 uppstod en löst sammansatt rörelse, Kifaya (betyder ungefär”det räcker nu”), som trotsat förbudet mot demonstrationer och öppet kritiserat presidenten. Kifaya kan ses som en aktivistisk takorganisation för vänsteranhängare, liberaler och moderata islamister som förenats genom budskapet ”frihet och slut på despotin”, dvs Mubarakfamiljens styre.

2004 registrerades också en sekulär och liberal rörelse, al Ghad (Morgondagen), som politiskt parti men har försvagats genom splittring. Demokratiska fronten godkändes i maj 2007. Ledaren Osama al-Ghazali Harb, som lämnade NDP 2006, hävdar att hans parti kan fylla ”det stora tomrummet” mellan NDP och Muslimska brödraskapet.

Under våren 2010 lanserade Mohamed El Baradei, tidigare generaldirektör för det internationella atomenergiorganet IAEA, en ny sammanslutning för oppositionen, National Association for Change. Han antydde också att han var beredd att kandidera mot Mubarak i valen.

Omans utrikeshandel domineras av olja och naturgas. Grönsaker och frukt, framför allt dadlar, har också viss betydelse som exportprodukter. Importen består av transportutrustning, maskiner, fordon och livsmedel. Förenade arabemiraten, Japan, Iran, Saudiarabien, Yemen och Tyskland är viktiga handelspartner, liksom Storbrittanien och USA. USA och Oman slöt 2006 ett bilateralt frihandelsavtal.

Klimatet i Oman subtropiskt med heta, torra somrar och milda vintrar. Vid kusten är det mycket hett och fuktigt mellan april och september, medan vinterhalvåret har et mer drägligt klimat. Nederbörd, som sydvästmonsunen för med sig, faller främst vid kusten och i den sydliga provinsen Dhofar. Den höglänta delen av inlandet får också en del regn.

Armeniens riksspråk, armeniska, utgör en särskild gren av den indoeuropeiska språkfamiljen. Armeniskan har ett eget alfabet med 38 bokstäver som bygger på det grekiska. Det armeniska alfabetet skapades av partriarken Mesrop på 400-talet efter Kristus och har haft stor betydelse för armeniernas sammanhållning och nationella identitet.

Under sovjettiden var ryska undervisningsspråket vid sidan av armeniska. Närmare hälften av armenierna behärskar därför ryska mer eller mindre flytande. Allt fler lär sig också engelska, framför allt i Jerevan. Bland minoritetsspråken märks kurdiska.

Enligt författningen från 1971 är Egypten en socialistisk demokratisk republik och dess folk är en del av den arabiska nationen. Demokratiska fri- och rättigheter är garanterade i grundlagen men är i praktiken kraftigt inskränkta. Islam är statsreligion.

Presidenten är statschef och har en mycket stark ställning. Presidenten har befogenhet att utse och avskeda regeringen, utnämna guvernörer, höga domare och officerare. Han är överbefälhavare och kan stoppa lagar genom veto. Under särskilda omständigheter kan parlamentet ge presidenten rätt att styra genom dekret, dvs beslut som har samma kraft som lagar trots att de inte antagits av parlamentet (som formellt har den lagstiftande makten).

Hosni Mubarak, president sedan 1981, dominerar helt inrikespolitiken och kan förlita sig på lojalt stöd från militären. Alla avgörande beslut fattas av Mubarak och hans närmaste krets.

Presidenten väljs för en mandatperiod på sex år och kan väljas om ett obegränsat antal gånger. Sedan 2005 får mer än en kandidat ställa upp i valen men bara om han eller hon godkänns av minst 230 valda politiker på nationell och lokal nivå. Eftersom Mubaraks parti dominerar alla valda organ är regeln ett hinder för andra kandidater.

Landets parlament kallas folkfösamlingen och består av 454 ledamöter. Tio ledamöter tillsätts av presidenten. Resten utses i allmänna val vart femte år. I var och en av de 222 valkretsarna utses i majoritetsval två ledamöter, av vilka en ska tillhöra kategorin arbetare och bönder. Omval sker om ingen kandidat fått över 50 procent av rösterna. En rådgivande församling, majlis al-shura, har 264 medlemmar av vilka 176 utses i allmänna val och de övriga av presidenten.

Egypten är indelat i 26 guvernörsstyrda provinser (muhafaza) ch sedan i kretsar (mudirija), städer, statsdelar och byar. Lokala val skulle ha hållits våren 2006, men genom dekret från presidenten sköts valen upp i två år.

Oman har gjort stora investeringar i den icke oljebaserade industrin för att minska oljeberoendet. Den icke oljebaserade industrin svarade i början av 2000-talet för drygt tio procent av BNP och sysselsatta närmare 30 procent av landets arbetskraft. De viktigaste industrierna vid sidan av oljeraffinering är tillverkning av byggnadsmaterial, sammansättningsfabriker och framställning av konsumtionsvaror. De flesta företag är familjeägda. Ett aluminiumsmältverk är under uppbyggnad.

Sultanatet Oman ligger i det östra hörnet av den Arabiska halvön. Landet har en lång kust mot Indiska oceanen i öster och mot Omanviken i norr. En strategisk viktig del av Oman är den bergiga enklav som ligger på yttersta spetsen av Musandamhalvön. Ytterligare en liten omansk enklav, Wadi Mahda, finns längre in på samma halvö. Båda dessa landområden skiljs från övriga Oman av grannlandet Förenade arabemiraten.

Landskapet utgörs till fyra femtedelar av öken. Inlandet domineras av kargt bergs och höglandsområde, som genomskärs av uttorkade floddalar, så kallade wadi. Kusten är däremot låglänt och relativt bördig. Denna updelning mellan kust och inland har också präglat landets historia.

Den viktigaste bergskedjan är Hajarbergen som löper parallellt med kusten från Musandamhalvön längs Omanviken. Landremsan mellan bergen och kusten kallas al-Batinah och är det mest tätbefolkade området i Oman. Gränsen mot Saudiarabien i väster går genom den nästan obebodda Rub’al-Khaliöknen, även kallad The empty quarters. Regionen Dhofar i söder skiljs från resten av landet av öken och en skogbevuxen bergskedja. Till landet hör också Kuria-Muriaöarna och ön Masira.