Den alliansfria utrikespolitiska kurs som premiärminister Jawaharlal Nehru stakade ut för Indien efter självständigheten 1947 – Indien hörde till grundarna av den alliansfria rörelsen – kom att förändras efter kommunismens sammanbrott 1989–1991. Indien hade ett varmt förhållande till Sovjetunionen; de två länderna hade till exempel sedan 1971 ett vänskaps- och samarbetsavtal och Nehru hade anammat den sovjetiska planekonomiska modellen. Samma självklara hjärtlighet finns inte i Indiens förhållande till dagens Ryssland, även om det är gott.

 

Tillsammans med Ryssland tillhör Indien de så kallade Brics-länderna, där också Kina, Brasilien och Sydafrika ingår. I juli 2014 kom Brics-länderna överens om att sjösätta en egen utvecklingsbank, som ska bli en konkurrent till Världsbanken och Internationella valutafonden (IMF). Banken ska främst finansiera infrastrukturprojekt och beräknas kunna börja låna ut pengar 2016. Brics-banken väntas ligga i Shanghai men ska ledas av en indier.

 

Relationerna till USA

Med USA har Indien alltid haft många kulturella och kommersiella band, men de utrikespolitiska kontakterna har ofta varit ganska kyliga. Sedan Sovjetunionens fall har dock Indien på alla sätt närmat sig USA och övriga västvärlden. En bidragande orsak till de förbättrade relationerna är att Indien i början på 1990-talet började öppna sin marknad för utländska företag.

 

När Indien (och Pakistan) 1998 genomförde provsprängningar av sina kärnvapen och vägrade skriva under icke-spridningsavtalet (NPT) eller provstoppsavtalet införde visserligen USA och en rad andra länder ekonomiska sanktioner mot landet, men dessa hävdes så småningom. Då USA:s president George W Bush besökte Indien i mars 2006 bjöd han istället in Indien att ta del av det amerikanska civila atomprogrammet (något han inte erbjöd Pakistan) mot att Indien tillät regelbundna inspektioner av det internationella atomenergiorganet IAEA och i oktober 2008 kunde ett samarbetsavtal undertecknas. Redan 2005 hade USA och Indien ingått ett avtal om närmare samarbete på försvarsområdet. USA:s satsning på Indien kan också ses i ljuset av den konkurrens amerikanerna möter från ett ekonomiskt och strategiskt allt starkare Kina.

 

I oktober 2008 blev det efter 34 års förbud åter tillåtet för Indien att exportera kärnkraftsteknik, reaktorer och kärnbränsle i civilt syfte till 45 andra länder. Förbudet infördes av den multinationella gruppen Nuclear Suppliers Group (NSG) 1974, då Indien gjorde sin första provsprängning av de egna kärnvapnen.

 

När Indiens premiärminister Manmohan Singh besökte president Barack Obama i Washington i november 2009 enades de båda länderna om att stärka samarbetet inom en rad områden, främst säkerhetsfrågor, klimathotet, handel och utbildning. Obama betonade att USA stod fast vid redan ingångna avtal om Indiens civila användning av kärnkraft (se ovan). Samma samarbetsområden betonades även under Obamas Indien-besök i november 2010.

 

Relationerna till USA ansträngdes något i augusti 2014 när Indien i samband med förhandlingar i Världshandelsorganisationen (WTO) överraskande lade in sitt veto mot ett beslut om att ingå ett globalt avtal om standardiserade tullregler (se Aktuell politik). Det indiska vetot väckte USA:s irritation och den amerikanske utrikesministern John Kerry, som då var på besök i New Delhi, sade att beslutet ”sände fel signaler”. Den nytillträdde indiske premiärministern Narendra Modi blev dock inbjuden att besöka Washington och president Obama i slutet av september 2014 (se Kalendarium).

 

Förbättrade kontakter med Kina

Indiens relationer till Kina har färgats av ideologiska och maktpolitiska motsättningar samt av gränstvister. 1962 utkämpades ett kort krig mellan de två asiatiska jättarna, sedan kineserna byggt en strategiskt viktig väg genom ett hörn av Kashmir. Kriget slutade i ett snabbt och förnedrande nederlag för Indien.

 

Förhållandet till Kina gick därefter länge på sparlåga, särskilt som Kina traditionellt stött Indiens ärkefiende Pakistan, men det har förbättrats och utvidgats på senare år, inte minst på det ekonomiska området. Kina är idag Indiens största handelspartner. Även om länderna i mycket kan ses som konkurrenter i regionen har de insett att samarbete lönar sig bättre än konflikt. De indiska och kinesiska ledarna har gjort lyckade besök i varandras länder, Indien har erkänt Kinas överhöghet över Tibet och Kina har gett upp alla anspråk på Sikkim, ett område mellan Bhutan och Nepal som numera ingår i Indien. En särskild kommission har tillsatts för att lösa återstående gränsproblem och i juli 2006 öppnades symboliskt ett bergspass mellan Indien och Kina – en del av den gamla handelsleden Sidenvägen. I oktober 2013 ingick Indien och Kina ett avtal om gränsförsvarssamarbete i syfte att undvika konfrontationer i de omstridda, gemensamma gränstrakterna i Himalaya. När Kinas president Xi Jinping ett år senare besökte Indien ingicks en rad samarbetsavtal, bland annat om kinesiska investeringar i Indiens järnvägar samt om handel, rymdforskning och kärnenergi för fredligt bruk.

 

Tre krig mot Pakistan

Förhållandet till grannlandet Pakistan har gått upp och ner men de två ärkefienderna har försökt hålla en dialog vid liv och hålla regelbundna toppmöten. Tre krig har Indien utkämpat med Pakistan: 1947–1948, 1965 och 1971. Det första rörde Kashmir och även i det andra spelade Kashmir en viktig roll. Det tredje gällde Östpakistans frigörelse, då Indien ingrep på östpakistaniernas sida och därmed möjliggjorde bildandet av den nya staten Bangladesh.

 

Kashmirkonflikten har sedan slutet av 1980-talet på nytt lett till starka spänningar; våren 1999 var ett nytt storkrig hotande nära. Indien anklagar Pakistan för att stödja muslimska väpnade grupper som vill bryta loss Kashmir från Indien. Pakistan medger bara ”moraliskt stöd” men mycket tyder på att bland annat grupper inom militären har gett ett mer aktivt stöd (se Kashmirkonflikten).

 

Situationen blev dock lugnare, och de indisk-pakistanska relationerna betydligt bättre, sedan de båda ländernas ledare i början av 2004 beslutat inleda djupgående samtal. Påtryckningar från USA, och även Kina, som båda önskar stabilitet i regionen, kan ha bidragit till beslutet. Vapenvila infördes i Kashmir och regelbundna möten på alla plan har därefter hållits mellan Indien och Pakistan. Man har främst satsat på förtroendeskapande åtgärder; flyg- och bussförbindelser har öppnats mellan Indien och Pakistan, däribland två symboliskt viktiga linjer mellan de två delarna av Kashmir. Mycket populära har de återupptagna cricketmatcherna mellan länderna varit. Båda ländernas ledare har kallat fredsprocessen för oåterkallelig men när det gäller Kashmir låter det stora genombrottet vänta på sig.

 

Fredsförhandlingarna har fortsatt också när länderna bytt regering. Islamistisk gerilla har bland annat genom en rad attentat, såväl i Kashmir som inne i själva Indien, försökt stoppa dessa men aldrig lyckats helt. Terrordåden i Mumbai 2008 ansträngde dock Indiens förhållande till Pakistan till det yttersta (se Modern historia). I juli 2009 förklarade ändå de två länderna gemensamt att samtalen dem emellan – om än inte på formell nivå – skulle återupptas. De lovade att bekämpa terrorism och delge varandra information om Mumbai-attentaten och förklarade också att ingripanden mot terrorism inte måste vara knutna till samtal om Kashmir. I februari 2010 återupptogs även de formella fredssamtalen och under 2011 rapporterade båda regeringarna om så stora framsteg att deras relationer hade trätt in i ”en ny era”. Att den pakistanske premiärministern Nawaz Sharif deltog i ceremonin i Delhi då Modi svors in som ny premiärminister i maj 2014 väckte förhoppningar om att de goda relationerna skulle fortsätta. I samtal med Sharif vädjade Modi till sin kollega att slå ner på militanta islamister i Pakistan och påskynda rättegången mot de misstänkta för Mumbaidåden. Han sade också att handeln mellan de två länderna borde normaliseras fullt ut. Några månader senare ställde dock Indien in planerade fredssamtal på utrikesministernivå sedan det kommit fram att Pakistan hade konsulterat kashmiriska separatistledare inför samtalen.

 

Afghanistan, Bangladesh och Sri Lanka

Relationerna till Afghanistan stärktes efter talibanregimens fall 2001. Indien stödde den så kallade Norra alliansen inför kriget 2001 som en motvikt till de pakistanska kontakterna med talibanerna. Afghanistans president Hamid Karzais regering fick omfattande indiskt bistånd, och cirka 3000 indier deltog 2008 i olika återuppbyggnadsprojekt i Afghanistan. I juli samma år utsattes Indiens ambassad i den afghanska huvudstaden Kabul för ett terrordåd och minst 41 människor dödades, däribland fyra indiska diplomater och tjänstemän. I afghanska regeringskretsar misstänktes den pakistanska militära underrättelsetjänsten ISI för inblandning i dådet, något som Indien senare uppgav sig ha bevis för. Den indiska regeringen fördömde dådet och förklarade att det inte avskräckte Indien från att fullfölja sitt stöd till Afghanistan. Tvärtom gav man våren 2014 ett biståndspaket värt två miljarder amerikanska dollar till Afghanistan, det största någonsin från Indien till ett annat land, och förklarade samtidigt att man till skillnad från militäralliansen Nato hade för avsikt att stanna i Afghanistan.

 

Indien spelade en avgörande roll för Bangladeshs tillkomst 1971 och ger omfattande krediter till grannlandet. Trots det har förhållandet mellan de båda länderna ofta varit ansträngt. Motsättningarna har bland annat gällt utnyttjandet av vattenresurserna i de gemensamma floderna (där man dock slöt ett avtal 1996), illegal invandring och smuggling från det fattigare Bangladesh till det jämförelsevis mer välmående Indien. Konflikterna har även rört indiska anklagelser om att Bangladesh skyddar upprorsmakare från det oroliga nordöstra Indien, samt gränsdragningen i Bengaliska viken, där det tros finnas avsevärda mängder gas och olja. Permanenta skiljedomstolen i Haag gav i juli 2014 Bangladesh rätt till drygt två tredjedelar av det havsområde som länderna tvistat om i decennier. Båda parter förklarade sig nöjda med utslaget och Indiens regering hoppades att det skulle främja de ekonomiska förbindelserna mellan länderna.

 

I Sri Lanka drogs Indien in i konflikten mellan tamiler och singaleser på 1980-talet, då den indiska premiärministern Indira Gandhi gav sitt stöd åt den tamilska LTTE-gerillan (“de tamilska tigrarna”). Hennes son Rajiv försökte förmå parterna att nå en uppgörelse och 1987 sände Indien en fredsbevarande styrka på över 50 000 man till Sri Lanka för att genomdriva denna. Våren 1990 drogs de sista indiska soldaterna tillbaka men den indiska arméns ingripande i det lankesiska inbördeskriget tros ha legat bakom LTTE:s mord på Rajiv Gandhi i Tamil Nadu i maj 1991. På senare tid har relationerna mellan Indien och Sri Lanka förbättrats, inte minst de ekonomiska förbindelserna. Men Indien har samtidigt varit noga med att hålla sig utanför grannlandets etniska konflikt. Den indiska delstaten Tamil Nadu har fått ta emot stora mängder tamilska flyktingar, som man försökt sända tillbaka, vilket visat sig vara en långdragen och svår process. I november 2013 bojkottade Indiens premiärminister Singh Samväldets årsmöte i Colombo i protest mot att värdlandet inte accepterat omvärldens krav på en oberoende utredning av anklagelserna om grova brott mot de mänskliga rättigheterna begångna av militären under inbördeskrigets slutskede 2009 (se Sri Lanka: Modern historia).

 

Andra samarbeten

Samtidigt finns i Indien också en strävan efter samarbete med grannarna. Ett uttryck för denna är samarbetsorganisationen Saarc (South Asian Association for Regional Cooperation), som bildades 1985. Medlemmar är förutom Indien Afghanistan, Bangladesh, Bhutan, Nepal, Maldiverna, Pakistan och Sri Lanka. Dagen efter sitt tillträde i slutet av maj 2014 inledde också Modi bilaterala samtal med en rad ledare i regionen som var inbjudna till invigningsceremonin, förutom Pakistans Sharif (se ovan) bland andra Sri Lankas president Mahinda Rajapaksa och Nepals premiärminister Sushil Koirala.

 

I september 2014 besökte Modi Japan för att stärka samarbetet mellan de två länderna. Under det fem dagar långa besöket diskuterades ökat samarbete inom handel, försvar och kärnkraftsteknologi. En månad senare ingick Indien och Vietnam avtal om försvar och energi, bland annat skulle Indien sälja marina fartyg till Vietnam.

 

Försvar

Den indiska armén är med drygt 1,1 miljoner man en av de största i världen, mycket på grund av situationen i Kashmir. Därtill kommer drygt 1,4 miljoner man i säkerhetsstyrkorna. Det förekommer ingen värnplikt. Indien har de senaste årtiondena satsat på en kraftig upprustning av krigsmakten, som idag är förhållandevis modern och har en ökad inriktning på och utrustning för att bekämpa terrorism. Indien har gått om Kina som största vapenimportör och står nu för 10 procent av världens vapenimport. Indien har – liksom Pakistan – egna kärnvapen.

 

Källa: Landguiden

 

Landet har under 2000-talet haft en av de snabbast växande ekonomierna i världen. Men den ekonomiska utvecklingen har inte kommit alla till godo. Det finns stora skillnader mellan dem som fått del av landets modernisering och dem som ännu inte nåtts av den. Man kan därför knappast tala om en enda indisk ekonomi.

 

Sedan 1997 har den årliga tillväxten legat på drygt 7 procent, mellan 2005 och 2007 var den drygt 9 procent. Utvecklingen har gynnats av god tillgång på välutbildad arbetskraft och utbyggda tele- och internetförbindelser. Västländer har i ökad utsträckning förlagt tjänster till det billigare Indien, och tjänstesektorn är den näringsgren som ökat mest; den står idag för mer än hälften av landets bruttonationalprodukt (BNP). Samtidigt finns fortfarande hinder i form av outvecklad infrastruktur (vägar, elnät etc), en rigid arbetsmarknadslagstiftning samt omfattande korruption och byråkrati.

 

Inom ekonomin, liksom på många andra områden, finns det stora skillnader – såväl regionala som mellan stad och landsbygd. Indien är ännu ett i hög grad ojämlikt samhälle. Här finns en mycket rik elit och en snabbt växande medelklass. Men här finns också fortfarande en förfärande massfattigdom. Trots allt minskar hela tiden andelen fattiga – från mer än hälften av invånarna i början av 1970-talet till omkring en tredjedel i slutet av 2000-talets första årtionde – samtidigt som befolkningen nästan fördubblats. Allra snabbast har minskningen varit det senaste decenniet. Fattigdomen är också ojämnt fördelad: i delstaten Orissa lever till exempel omkring hälften av invånarna under fattigdomsstrecket, i Punjab bara några procent (se även Sociala förhållanden).

 

Fattigdomsbekämpning

Den Kongresspartiledda regeringen (2004–2014) såg fattigdomsbekämpningen och fördelningsfrågorna som särskilt viktiga. Satsningar gjordes därför på primär hälso- och sjukvård, grundutbildning och förbättringar av infrastruktur och sysselsättning på landsbygden samt av böndernas villkor.

 

Den ekonomiska utvecklingen var länge helt statsstyrd och fram till 1980-talet utvecklades den indiska ekonomin långsammare än de flesta andra utvecklingsländers. När den Oxfordutbildade ekonomen Manmohan Singh tog över finansministerposten 1991 befann sig Indien i en svår finansiell kris. Singh (senare premiärminister 2004–2014) ansåg att Indien hade potential att bli en ledande ekonomisk makt, men för det fordrades en kraftig ekonomisk tillväxt för att dra upp landet ur fattigdomen. Tillväxten var i sin tur beroende dels av en öppning av ekonomin mot omvärlden för att dra till sig utländska investeringar, dels av att den statliga inblandningen på snart sagt alla områden upphörde.

 

Sedan dess har stora förändringar skett. Produktiviteten har ökat, eftersom de indiska företagen har fått utländsk konkurrens. Handelsbalansen har förbättrats markant men var 2014 ändå negativ, främst på grund av en ökad oljeimport. De utländska investeringarna har mer än fördubblats, om än ojämnt fördelade över landet.

 

Andra pekar istället på hur sakta reformerna går, kanske för att mäktiga krafter inom den stora statliga byråkratin och näringslivet har känt sig hotade av dem och därför motarbetat dem. Trots stora förändringar på många områden går privatiseringen av statliga företag betydligt långsammare än utlovat, och trots att den omfångsrika indiska byråkratin på många sätt begränsats, är den ännu så pass omfattande att många utländska investerare tvekar. Och trots nedskurna subventioner går fortfarande enorma summor till improduktiva statliga företag – en orsak till landets stora budgetunderskott.

 

Stor informell sektor

När en hindunationalistiskt dominerad koalitionsregering tillträdde våren 1998, trodde många att reformerna skulle avstanna helt. Men trots vissa förbehåll valde BJP-regeringen att fortsätta dessa, om än i en något långsammare takt. I stort sett har också reformpolitiken hela tiden haft stöd över partigränserna och oavsett vilket partiblock som suttit vid makten.

 

En viktig sida av utvecklingen är den svarta ekonomin. Den rapporteras inte i officiell statistik men klart är att den har utvecklats snabbt.

 

Den globala finanskrisen från 2008, tillsammans med en ogynnsam monsun, påverkade även Indien. Tillväxtprognosen fick skrivas ned rejält men BNP-ökningen 2009 blev ändå relativt hög, delvis tack vare ekonomiska stimulanspaket från regeringen, vilka satte fart på tillverkningsindustrin och tjänstesektorn.

 

Under 2010 växte den indiska ekonomin åter rekordsnabbt. Med närmare 9 procents BNP-tillväxt var det den snabbast växande ekonomin i världen, efter Kinas. Orsakerna bakom uppgången var stark jordbruksproduktion, ökad fordonsförsäljning och högre utlåning i bankerna. En varning utfärdades dock för den höga inflationen, som under hösten låg runt 8–9 procent. Centralbanken hade då höjt styrräntan sex gånger under året för att få ned prisökningstakten. Vid årsskiftet 2010/2011 överskred inflationen på matvaror som grönsaker, mjölk och matolja 18 procent. Det var den högsta nivån på över ett år.

 

Ekonomisk avmattning

Under det första halvåret 2012 visade den indiska ekonomin en rad tecken på avmattning. Industriproduktionen ökade inte i samma takt som väntat och tillväxten bromsade upp något. Andra tendenser var minskande utländska investeringar, ett växande handelsunderskott och sjunkande värde på den indiska valutan, rupie. Allt detta sammantaget gjorde att kreditvärderingsinstitutet Standard & Poor’s under sommaren varnade för att Indien skulle kunna bli det första Brics-landet att mista sin status som ett bra investeringsland. (Brics = de snabbt växande ekonomierna Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika, som alla fått se en uppbromsning efter 2012 – se även Utrikespolitik och försvar).

 

En hög inflation på drygt 8 procent tvingade den indiska centralbanken att under året höja styrräntan vid flera tillfällen. Den inbromsande ekonomin gjorde att regeringen satsade på en rad stimulansåtgärder, däribland ansträngningar för att öppna den indiska marknaden för utländska investeringar inom detaljvaruhandeln (se Kalendarium). I december 2012 hade inflationen sjunkit till drygt 7 procent.

 

I början av augusti 2013 nådde rupien sin dittills lägsta nivå gentemot dollarn. Den svaga rupien riskerade att på nytt driva på inflationen eftersom all import blev dyrare. Tillväxten i ekonomin var bara 5 procent, vilket var den lägsta nivån på tio år. Underskottet i bytesbalansen var rekordhögt. Servicesektorn minskade i juli för första gången på nästan två år.

 

Modi lovar ”goda tider”

Det sista kvartalet 2013 och det första kvartalet 2014 låg tillväxten under 5 procent, vilket var lägre än förväntat. Det främsta skälet till den avstannade tillväxten var att tillverkningsindustrin upplevde en nedgång.

 

BJP:s ledare Narendra Modi hade lovat ”goda tider” för Indien i valkampanjen våren 2014. Då han blev premiärminister efter valet hade han därför höga förväntningar på sig att modernisera och få fart på den stagnerande ekonomin. Den nya regeringens politiska prioriteringar presenterades i ett tal inför det nya BJP-dominerade parlamentet av president Mukherjee tillsammans med ett ekonomiskt reformprogram: nya arbetstillfällen skulle skapas, Indien skulle locka till sig fler utländska investeringar (särskilt inom kolproduktion och försvarsindustri), skattesystemet skulle förenklas och inflationen bekämpas.

 

I sin första statsbudget höjde BJP-regeringen de militära utgifterna med 12 procent och satsade 10 miljarder rupier på järnvägsbyggen i gränsområdena mot Kina och Pakistan. Utländska investerare ska tillåtas äga upp till 49 procent av tillgångarna i företag inom försvarsindustrin och försäkringsbranschen, mot tidigare 26 procent. Subventionerna på mat och bensin ska omstruktureras och inriktas på de mest behövande. Regeringen räknade med att tillväxten åter ska stiga till 7–8 procent per år under de närmaste åren.

 

Källa: Landguiden