Geografi

Myanmar, eller Burma, ligger i Sydöstasien med kust mot Bengaliska viken och Indiska oceanen.. Centralslätten kring floderna Irrawaddy (Ayeyarwady) och Sittang är helt omgärdad av en hästskoliknande kedja av berg och högplatåer som avgränsar landet från Bangladesh och Indien i nordväst samt Kina, Laos och Thailand i öst. Floderna Chindwin och Salween skär igenom dessa bergsområden i väst respektive öst.

I södra Myanmar löper en smal skogrik landremsa längs Thailand ned till Malackahalvöns smalaste del. Utanför sträcker sig Mergui-arkipelagen med ett stort antal öar. Irrawaddy och andra floder har bildat bördiga deltaområden där merparten av landets ris odlas.

Klimat

Klimatet är i huvudsak tropisk och påverkas av sydvästmonsunen från Indiska oceanen, som ger Myanmar tre årstider: en varm regntid från slutet av maj till slutet av oktober, en svalare och torrare period från oktober till mitten av februari och en varm torrtid från februari till maj. Regnmängderna varierar avsevärt. Vid kusterna är nederbörden riklig, i högländerna något sparsammare, utom på sluttningarna av de högsta gränsbergen där regnen kan vara mycket intensiva. Högländerna är svala; snö förekommer i de allra nordligaste bergsområdena i januari och februari.

Befolkning och språk

Uppgifter om antalet invånare i Myanmar och annan statistik är i många fall osäkra, bland annat beroende på att många har flytt eller arbetar utomlands. Nästan en tredjedel av burmeserna är under 15 år och mindre än av tio uppnår 60 års ålder. En stor del av befolkningen bor i de bördiga områdena längs floden Irrawaddy och i deltat.

Av landets talrika folkslag räknas drygt två tredjedelar till bamarfolket som också kallas burmaner. De bor i huvudsak i låglandet, den vidsträckta centralslätten kring Irrawaddy och Sittang. Det var efter detta folk som landet fick sitt namn. Landguiden har valt att använda namnet burmaner – och deras språk burmanska – medan vi med burmeser avser alla invånare i Burma oavsett etnisk tillhörighet.

1989 bytte de styrande militärerna namn på landet, från Socialistiska republiken Unionen Burma till Unionen Myanmar. Det gamla namnet Burma ansågs diskriminera de invånare som inte är burmaner. Namnet Myanmar används ofta i många länder, men liksom andra svenska medier har vi valt att hålla fast vid namnet Burma. Även stavningen på städer och vissa folkgrupper ändrades och i dessa fall anges den nya stavningen inom parentes.

Omkring 30 procent av landets befolkning tillhör cirka 100 officiellt erkända nationella minoriteter och stamfolk. Störst är Shan, en folkgrupp som bor i dalarna på den stora högplatån i öster. Den näst största minoriteten, Karen (Kayin), återfinns dels i Irrawaddyflodens delta sydväst om huvudstaden Rangoon (Yangon), dels i gränsbergen mot Thailand i öster. Arakaneserna (rakhine) bor längs kustremsan i väster nära gränsen till Bangladesh. Andra folkgrupper är chin längs gränsen mot Indien, Kachin och naga i bergen längst i norr, Karenni (kayah) strax norr om karenernas område utefter den thailändska gränsen samt mon utefter kusten längst ned i sydöst. I synnerhet i shanfolkets område i nordöst återfinns bergstammar som wa, lahu, akha, pa-o, palaung samt en mängd andra mindre folkslag. Wa-folket (cirka 400 000 lever i Burma) svarar för en stor del av opiumhanteringen.

Bland inflyttade utlänningar märks framför allt kineserna och indierna som ofta dominerar affärslivet i städerna.

När Burma blev självständigt 1948 underlät den nya regeringen att lösa frågan om minoriteternas rättigheter. Olika konstellationer av befrielserörelser har sedan dess kämpat för någon form av självstyre. Landet har därför mer eller mindre befunnit sig inbördeskrig under hela sin moderna historia.

Militärregimens politik gentemot minoritetsfolken har lett till en omfattande utvandring till grannländerna. Över 250 000 svårt förföljda muslimer flydde på 1990-talet till Bangladesh (se Religion). En del av dem har efterhand återvänt med hjälp av FNs flyktingorgan, UNHCR, men många tvingas leva i flyktingläger. Flera hundra tusen personer befann sig på flykt inom landet 2005, enligt organisationen Human Rights Watch, och över två miljoner hade flytt till grannländer. Av över en miljon burmeser i Thialand – båda burmaner och minoritetsfolk – är omkring 140 000 politiska flyktingar medan de flesta övriga ses som illegala invandrare.

Folkmajoritetens språk, burmanska, är också officiellt språk. Tillsammans med tibetanska utgör det grundstommen i den tibeto-burmanska språkgruppen. Till den familjen hör också flera av Burmas minoritetsspråk: arakanesiska, karen, karenni, kachin och chin samt några smärre dialekter, t ex naga utefter gränsen mot Indien. Mon, palaung och wa tillhör språkgruppen mon-khmer och är således besläktade med khmer, huvudspråket i Kambodja. Shan är ett thaispråk, nära besläktat med thailändska och laotiska.

Nästan samtliga språk skrivs med ett alfabet som, med vissa modifikationer, är baserat på monfolkets skrift-vilken i sin tur har inspirerats av sydindiska skrivsätt. Kristna missionärer introducerade på 1800-talet det latinska alfabetet för att skriva kachin, chin och wa. Engelska används allmänt i affärslivet och inom förvaltningen.

Religion

Den överväldigande majoriteten av burmanerna, arakaneserna, mon, shan och pa-o samt flertalet karener är buddister av theravadaskolan, d v s samma typ av buddism som förekommer i Thailand, Laos, Kambodja och Sri Lanka. För anhängarna av theravadabuddismen, ”den lilla farkosten”, står Buddhas filosofi i centrum och Buddha ses som en vishetslärare och ett föredöme men inte som en frälsargestalt vilket är fallet inom mahayanabuddismen, ”den stora farkosten”, som finns i t ex Tibet, Kina, Japan, Korea och Vietnam. Buddistmunkar har spelat en viktig roll i motståndet mot militärregimen.

Bland minoritetsfolken kachin och chin är de flesta kristna, främst baptister men också katoliker. Kachinfolkets baptiströrelse grundades av den svensk-amerikanske missionären Ola Hanson, som även konstruerade ett skriftspråk åt kachinerna. Starka kristna inslag finns också bland karenerna, karenni, naga, lahu och wa. Traditionella naturreligioner lever kvar bland flera bergsfolk som naga, wa, lahu, akha, och i viss mån även kachin och karen.

Indierna i städerna är till största delen muslimer men det finns också hinduer och sikher. I arakanområdet på gränsen mot Bangladesh finns en muslimsk minoritet, rohingya, som också talar sin egegn arakanesiska dialekt, vilken är uppblandad med bengaliska och persiska.

Rohingyas har ända sedan 1960-talet förföljts av regimen, som ser dem som ett utländskt folk som därför inte får medborgarskap ( se ävenBefolkning och språk). Rapporter om att moskéer och kyrkor har rivits för att ersättas av buddhisttempel eller arméförläggningar når ibland omvärlden. Formellt råder dock religionsfrihet i landet.

Utbildning

Skolundervisningen är avgiftsfri för alla där den finns att tillgå, vilket är fallet i samtliga städer men inte alltid på landsbygden. Grundskolan omfattar fem år och påbörjas vid fem års ålder. Därefter följer ett treårigt mellanstadium samt ett tvåårigt högstadium. Drygt fyra barn av fem beräknas inleda grundskolan eller går i buddistiska klosterskolor, men bara hälften av en årsklass fortsätter i mellanskolan medan en av fyra studerar på högstadiet.

Efter studentoroligheter 1988 (se Modern historia) var samtliga skolor – från grundskolor till universitet – stängda och ingen undervisning förekom på över ett år. Universiteten öppnade först i augusti 1992. Efter stora studentdemonstrationer i december 1996, mot bland annat utbildningens låga kvalitet, stängdes åter universiteten. Först sommaren 2000 fick cirka 60 000 studenter återuppta studierna efter löfte om att hålla sig borta från politiken. Många institutioner flyttades dock ut från de största städerna för att skilja studenterna åt och militären övervakar vilka som befinner sig i skolorna.

Universiteten i Rangoon och Mandalay har traditionellt varit de främsta, men utbildningens standard har sjunkit, på alla nivåer, sedan mitten av 1990-talet. Regimen satsar bara drygt en procent av BNP på utbildningen. Sedan några år finns ett antal privata skolor; en del tar ut höga terminsavgifter medan andra drivs genom välgörenhet.

Kultur

Buddismen spelar en viktig roll i den folkliga kulturen och dominerar de flesta festivaler som också följer risodlingens årscykel. Den viktigaste festivalen thingyan, vanligen i mitten av april, är Burmas nyår och höjdpunkten under den heta årstiden. Viktiga är också de lokala pagodafestivalerna, hpaya pwe.

Burma har också en rik berättartradition med många poeter, dramatiker, musiker och skådespelare. Steninskriptioner har hittats från Pagan-dynastin (se Äldre historia), men de äldsta bevarade litterära texterna på burmanska härrör från slutet av 1300-talet.

De moderna författarna är i hög grad påverkade av engelsk litteratur. Mest känd i Europa är Paschall khoo Twee, som lämnade landet efter de blodiga protesterna 1988 och studerade i Cambridge. Han har hyllats för bl a sin bok ”From the land of green ghosts”, som utkom 2002.

Den vanligaste formen av underhållning, pwe, är en kombination av sång, dans och teater. Vid en nat pwe blir dansarna besatta av andar (nats). Många byar har sin egen skyddande nat. Zat pwe är en annan form av pwe och båda ackompanjeras vanligen av en saing-orkester som domineras av slagverk. Unikt för Burma är instrumentet pat-waing, som består av 21 stämda trummor i en cirkelformad träram.

Bland konsthantverket märks träsniderier, lackarbeten, guld- och silvervaror samt skulpturer med Buddha och mytologiska figurer. Ett nationalmuseum finns i Rangoon och regionala museer i Mandalay och andra städer.

Massmedier

Staten kontrollerar massmedierna och journalisternas arbete är omgärdat av många restriktioner. Alla artiklar, bilder och annonser granskas av censuren vilket också bidrar till en stark självcensur hos journalisterna. Ändå har många hamnat i fängelse – det kan räcka med innehav av en för bjuden utländsk tidning. Enligt organisationen Reportrar utan gränser tillhör Burma de tre länder i världen där massmedierna är minst fria.

Sju av de journalister som hade dömts till långa straff under 1990-talet frigavs i förtid under 2005. De hade på olika sätt påtalat militärjuntans brott mot de mänskliga rättigheterna och hade anklagats för kontakter med oppositionsledaren Aung San Suu Kyi och hennes parti NLD. En som dock inte frigavs var hennes nära rådgivare, den 75-årige Win Tin, som då suttit fängslad i 16 år. Även utländska journalister utsätts för rigorös kontroll. Många har nekats inresevisum, utrustning och film har konfiskerats och flera har gripits och utvisats.

Den ledande tidningen är Myanmar Alin (Myanmars nya ljus), som även trycks i en mindre engelsk upplaga (totalt omkring 400 000 exemplar). Bägge versionerna är språkrör för den styrande militärjuntan. Det finns ett litet antal privatägda tidningar och tidskrifter, men de är kraftigt censurerade.

Den statliga myndigheten MTRD (Myanma TV and Radio Department) sköter radio- och Tv-sändningar på burmanska, engelska och flera minoritetsspråk. Även etermedierna återspeglar regeringens linje, men Burma nås också av radiosändningar på burmanska och flera lokala språk från utländska bolag. Oppositionen driver ett bolag, Democratic Voice of Burma, som från Norge sänder kortvågsradio och TV via satellit. Det är straffbart att lyssna på de utländska programmen, som ibland utsätts för störningar.

En begränsad användning av internet tilläts 2002, båda på övervakade internetkaféer och privat. Till ett pris som få har råd att betala är det möjligt att besöka inhemska weeb-sidor samt ett begränsat antal utländska. Regimen har köpt in modern utrustning för att övervaka e-post, liksom mobilsamtal, samt blockera de flesta internetadresser, bland annat Yahoo och Hotmail. Antalet internetanvändare var endast 12 per 10 000 invånare, vid sidan av Nordkorea den lägsta siffran i Asian.

Politiskt system

Burma styrs sedan 1988 av en militärjunta, som regerar landet via dekret. Juntan kallar sig, efter en omorganisering 1997, ”Statliga rådet för fred och utveckling” (State Peace and Development Council, SPCD). Ländets högsta militärer dominerar bland de tolv medlemmarna.

Militärjuntan avskaffade den författning som general Ne Win infört 1974 och som föreskrev enpartistat och en ”burmesisk väg till socialismen”. Samtidigt upplöstes landets parlament (folkförsamlingen) och alla övriga statliga institutioner. En regering bildades, dominerad av militären, men alla viktiga beslut fattas av ledarna i juntan.

Syftet med det allmänna valet 1990 antogs allmänt vara bildandet av en ny lagstiftande folkförsamling som skulle utarbeta och anta en ny författning. Men när oppositionen vunnit valet ändrade militären vallagen i efterhand. Inget parlament sammankallades. Avsikten med valet sades endast ha varit att utse ledamöter till ett organ som skulle skriva författningen, ett så kallat nationalkonvent.

Nationalkonventet, med drygt 700 medlemmar, höll sitt första möte i januari 1993. Men innan dess hade flertalet valda ledamöter fråntagits sina mandat och ersatts med militärtrogna kandidater. Bara ett sjuttiotal av de oppositionspolitiker som valts 1990 tilläts delta. Konventet föreslog en författning som skulle ge militären en permanent ledande roll i landet. Oppositionen protesterade häftigt och den ledande rörelsen uteslöst från konventet, som slutade att mötas våren 1996. Ett nytt nationalkonvent, utan oppositionspolitiker och bara med delegater utsedda av militären, möttes dock några gångar efter 2004. I september 2007 tillkännagav regimen att nationalkonventet hade slutfört uppgiften att dra upp riktlinjer för en ny författning. Enligt de militära ledarna ska författning godkännas i en folkomröstning och därefter ska val hållas.

Burma är formellt en förbundsstat med sju delstater för de nationella minoriteterna samt sju så kallade divisioner i de områden där största folkgruppen, burmanerna, bor. På papperet har minoriteterna rätt till ett visst självstyre, men i praktiken är makten koncentrerad till juntan i Rangoon.

Regimen meddelade i november 2005 att regeringen och alla ministerier hade inlett en flyttning till en nybyggd anläggning, som kallades ”kommandocentral”, utanför staden Pyinmana 30 mil norr om Rangoon. En intensiv byggnadsverksamhet hade inletts med avsikt att skapa en administrativ huvudstad på platsen. Enligt juntan skulle ”en modern och utvecklad nation byggas” och därför krävdes ett ”centralt placerat regeringssäte”. Det verkliga syftet med flytten var okänt; bland de möjliga förklaringar som förekom nämndes att platsen ansågs säkrare i händelse av ett fientligt anfall eller att juntan enligt burmesisk tradition hade lyssnat på astrologer. I mars 2006 hålls en stor militärparad i den nya huvudstaden som officiellt fick namnet Naypyidaw, vilket betyder ”kungarnas säte”. Utländska ambassader och organisationer har dock stannat kvar i Rangoon.

Politiska partier

Militären har under åren bildat olika politiska rörelser för sina anhängare. Juntans nuvarande stödparti heter Förenade förbundet för solidarisk utveckling (United Solidarity Development Association, USDA). Det bildades 1993 som en formellt opolitisk civil stödorganisation och upphöjdes 1997 till ett politiskt parti. Antalet medlemmar ökade snabbt – till cirka 16 miljoner 2001 – främst beroende på att bl a studenter och statstjänstemän rekryterats efter påtryckningar eller löften om förmåner.

Av de 93 partier som deltagit i valet 1990 förbjöds senare alla utom nio, bland annat de flesta av minoritetsgruppernas partier. Nationella förbundet för demokrati (National League for Democracy, NLD), vars ledare är Aung San Suu Kyi, har sedan det grundades 1988 för det mesta trakasserats och förföljts. Partikontor har tvingats stänga och många medlemmar har inte vågat vara kvar i partiet. Trots avhopp bland annat 2006 anses dock att det folkliga stödet för NLD ännu är omfattande.

Burmeser i exil har bildat oppositionsgrupper, bland annat Unionen Burmas nationella koalitionsregering (National Coalition Government of the Union of Burma, NCGUB), vars ”premiärminister” heter Sein Win. Studenter som flydde till Thailand efter 1988 bildade Demokratiska fronten för studenter i hela Burma (All Burma Students Democratic Front, ABSDF).

Rättsväsen

Militärjuntan avskaffade det civila rättsväsendet 1988, men återinrättade civila domstolar 1992. Många domare är dock före detta militärer. Rättegångar mot oppositionella hålls oftast bakom stängda dörrar och utan försvarsadvokater. Minsta kritik som uttalas mot juntan kan leda till fleråriga fängelsestraff, och förhållandena i fängelserna är mycket hårda. Enligt en rapport 2006 från en asiatisk stödgrupp för politiska fångar hade 127 demokratiaktivister dött i fängelse sedan 1988.

En FN-representant för mänskliga rättigheter beräknade hösten 2003 att antalet politiska fångar var cirka 1 300. FN-organet ILO har uppskattat att omkring 800 000 burmeser hålls i tvångsarbete trots att regimen formellt förbjöd detta år 2000. Diplomatiska källor uppgav hösten 2004 att kanske 100 000 människor, inklusive de politiska fångarna, befann sig i landets överfulla fängelser och arbetsläger.

Äldre historia

De tidigast folk som efterlämnat spår av betydelsefulla kulturer i Burma är pyu ch mon som bodde i Irrawaddys deltaområde några hundra år före Kristus. Efter dem kom de tibeto-burmanska folken, förfäder till dagens burmaner. Övriga folkgrupper som finns i landet i dag invandrade i etapper från långt före Kristi födelse fram till slutet av 1700-talet och levde åtskilda från varandra. Varje folk har utvecklat sin egen kultur och särart.

Från 1900-talet och framåt har burmanerna varit i majoritet och dominerat politiskt och kulturellt. Tre gånger lyckades de förena Burma till ett rike. Under den första burmanska dynastin, Pagan, från 1000-talet och till den mongoliska invasionen 1287, vann buddismen insteg i landet och med den kom en indiskt påverkad kultur. Denna period utgjorde Burmas ”gyllene tid”.

På 1500-talet enades landet åter under den burmanska dynastin Toungoo. Ständiga krig försvagade riket, som återigen upplöstes i strider mellan folkgrupper där ingen var tillräckligt stark för att ta makten. I slutet av 1700-talet uppstod dock den tredje burmanska dynastin, konbaung. Gränskonflikter med Brittiska ostindiska kampaniet ledde under 1800-talet till att Storbritannien gradvis lade under sig Burma. År 1885 hade hela landet erövrats och inlemmades senare som en provins i Brittiska Indien.

Burma utvecklades till världens ledande risexportör. Administrativt kom landets burmanska regioner att bli hårt centralstyrda genom att lokala samhällen på slättlandet som tidigare styrts av hövdingar underkastades brittisk kontroll. Tiotusentals indier sändes till Burma för att sköta ekonomi, handel och administration. De flesta minoritetsfolken, som inte hade bekämpat kolonialmakten, belönades med ett stort mått av lokalt självstyre. De gick villigt i brittisk tjänst som soldater och lägre tjänstmän, medan de nationellt självmedvetna burmanerna gjorde motstånd mot det brittiska kolonialstyret.

En viktig kanal för motståndet var landets buddistiska traditioner. Burmanerna krävde bl a att även europèer skulle ta av sig skorna innan de dick in i pagoderna, de buddistiska helgedomarna. Sedan ett par munkar 1919 överfallit ett par europèer i en pagod fick kolonialförvaltningen ge efter i skofrågan, vilket stärkte självkänslan i det buddistiska lägret. På 1920-talet predikade buddistiska munkar att det koloniala styret förvred människornas sinnen och därför omöjliggjorde sträven efter den buddistiska saligheten.

En verklig självständighetsrörelse växte fram i början av 1930-talet. Dess medlemmar kallade varandra thakin, herre, mästare, en titel annars förbehållen kolonialherrarna. Förr befolkningen blev de snart kända som thakinerna. Deras idèer var en blandning av socialism och marxism, med inspiration från indisk nationalism samt europeisk och japansk fascism. Men framför allt utgick deras argument från buddistisk tradition: I ett socialistiskt välfärdssamhälle skulle folket kunna ägna sig åt andliga ting i stället för åt materiella bekymmer. Dessutom skulle folkets välfärd bli en merit för härskaren i den fortsatta själavandringen.

Under 1930-talet förekom gång på gång oroligheter och strejker riktade mot kolonialstyret och mot indiska penningutlånare och gästarbetare. Britterna försökte blidka nationalisterna genom att ge dem ökat självstyre. Burmeserna fick ett eget parlament genom allmänna val 1936 och en premiärminister utsedd av parlamentet 1937. Men den brittiske guvernören behöll vidsträckta maktbefogenheter.

Vid andra världskrigets utbrott tog japanerna kontakt med burmanska nationalister och lovade dem stöd i självständighetskampen. En grupp thakiner, ledda av Aung San, smugglades ut ur Burma och fick militär utbildning av den japanska underrättelsetjänsten. Dessa bildade sedan kärnan i specialförband som med räder i Burma understödde den japanska invasionen 1942. En av dessa thakiner som gick under täcknamnet Ne Win (”Strålande som solen”) skulle sedermera bli det självständiga Burmas starke man i över 30 år.

Sedan de allierade hade drivits ut ur nästan hela landet utropades Burma till en självständig stat. Men självständigheten blev bara formell. I praktiken härskade Japans kejserliga armè, och många burmeser sattes i tvångsarbete och utsattes för brutala övergrepp.

Medlemmar av den maktlösa burmesiska regimen tog genom karenfolket med britterna, som ännu fanns kvar i kachinstaten i norr, och de allierade var villiga att samarbeta. En ny grupp, Antifascistiska folkliga frihetsförbundet (Anti-Fascist People’s Freedom League, AFPFL), bildades av många olika nationalistiska grupper samt kommunister. Frihetsförbundet AFPFL leddes av Aung San som nu var burmesisk överbefälhavare. På signal från den brittiske överbefällhavaren i sydöstasien, Louis Mountbatten, gjorde de burmesiska trupperna myteri och anföll japanerna. Aung Sans styrkor deltog sedan i de allierades återerövring av Burma 1945.

Efter kriget kom vapenbröderna inte längre överens. Den brittiska regeringen ville inte överlämna makten i ett självständigt Burma till Aung San och Frihetsförbundet, eftersom man var missnöjd med det kommunistiska inslaget i rörelsen. Den brittiske guvernören lät i stället några handplockade konservativa burmesiska politiker bilda regering. Minoritetsfolkens ställning var också en stridsfråga. Flera av dem, bland andra karenerna, ville inte vara en del av ett självständigt Burma.

Den brittiska inställningen ändrades emellertid när oroligheter utbröt och blev så omfattande att ett allmänt uppror hotade. Sedan kommunisterna kommit i konflikt med Frihetsförbundet och lämnat koalitionen, ingick den brittiska regeringen ett avtal med Aung San om att överlämna makten till AFPFL. Frågan om minoriteternas ställning löstes genom att det självständiga Burma gjordes till en federation med visst formellt självstyre förminoritetsfolken i de olika delstaterna, men i praktiken gav författningen centralregeringen en stark maktposition.

Aung San och sex andra ledande AFPFL-medlemmar mördades emellertid 1947 i en sammansvärjning ledd av den konservative politikern U Saw som skuffats undan från makten genom överenskommelsen mellan britterna och Frihetsförbundet. En annan ledare ur AFPFL, Thakin Nu (sedermera känd som U Nu), tog istället över regeringsansvaret vid självständigheten den 4 januari 1948.

Källa: landguiden.se 2010-05-03